Låt ungarna äta med gamlingarna
Jag kan aldrig arbeta i skolans värld.
Jag jobbar hellre i skogen med min pappa för femton kronor i timmen utan möjlighet till lunch eller toalettbesök. Jag får hellre ett av pappas träd i huvudet än att vara anställd på en skola.
Jag älskar barnen och jag älskar lärare.
Men jag älskar inte andra föräldrar.
Det är en av baksidorna med att välja att bli förälder: att man måste förhålla sig till andra som valt att skaffa barn. Och då är det ändå bara vid de flyktiga kontaktytorna på fritiden som man måste råkas.
Tänk att behöva dilla med jobbiga föräldrar varje dag mellan åtta och sexton och sen när du kommer hem så fortsätter mejlen och telefonen att låta av oändligt gnäll och tjat och synpunkter du inte bett om. Och de gulliga och omtänksamma mammorna och papporna kan aldrig väga upp för de som undrar om barnen verkligen fått se en film där någon sa fan och just det, Orvar hade bara en vante med sig hem och den låg inte i torkskåpet.
Och så vidare.
Jag skulle aldrig klara av att hålla det rent. Jag skulle bli galen på riktigt eller göra mig olycklig via mejl och bli ej anställningsbar för resten av livet.
Kanske tänker lärare varje gång de går och lägger sig att det är inte värt det. Att de kan ta de stökiga klassrummen och läroplanen och otacksamheten och lönen, men att de inte orkar med mammorna och papporna.
I morgon säger jag upp mig, tänker de.
Sen vaknar de och tar nya tag.
På Färjestadens skola på Öland ska barnen under två veckor äta lunch tillsammans med pensionärer. Enligt kommunen är det ett sätt att ge unga möjlighet att träffa äldre personer, men det är också en strävan efter en lugnare matmiljö och ett försök att minska matsvinnet. Ett Kinderägg av positiva effekter.
Men lyssna nu: föräldrar protesterar mot lunch med pensionärer.
Och lyssna på en av anledningarna: pensionärerna är inte registrerade som de andra vuxna på skolan.
Hur ska vi göra med barnen när vi åker till simhallen? Vem är registrerad där?
Är detta vad pedofilskräcken har gjort med till synes vettiga människor?
När jag var barn åt vi lunch med pensionärer varje dag. De satt där i sina rullstolar med vita servetter instoppade i halsringningarna.
De var så söta med sina lättuggade efterrätter och puddingar. Lyckliga var de också. Alla barn som skrattade och tjattrade och påminde dem om när de själva stod på rad i kortbyxor och neg för överheten innan de fick en skopa barkgröt. Så gammal känner jag mig: att jag åt lunch med folk som fortfarande sa Salve istället för hej.
En av föräldrarna hotar med att ta hem sitt barn på lunchen och sedan fakturera skolan.
Och i morgon går ännu en lärare i pension och vi kan inte vara säkra på att det föds en ny.
Audio: Enligt projektet ”Melody in human cat communication” vid Lunds universitet så kommunicerar katter och människor med samma biologiska koder ...
Mjaudio: ... och det låter rimligt. För senast jag besökte mina föräldrar och husets matte hade åkt till jobbet så kan jag svära på att katten skrek ”MAMMA!”