Vi är inte förskonade från korruption – nya riksrevisorer föreslagna
Sverige är ett av världens minst korrumperade länder.
Men att monarkin inte är förskonad från röta i den offentliga förvaltningen visade inte minst dagen presentation av nya riskrevisorer.
Äntligen hade konstitutionsutskottet någonting att säga.
Efter åtta månaders letande kallade utskottets ordförande, moderaten Andreas Norlén och vice ordförande, socialdemokraten Björn von Sydow till sig journalisterna för att i Riksdagens presscenter berätta vilka de tre nya riksrevisorerna föreslås bli.
– Nu får verksamheten en ny start, sade en synbarligen belåten Norlén.
Och en ny start kan onekligen behövas. Förra sommaren kunde nämligen Dagens Nyheter avslöja att det stod eländigt till inom riksrevisionen.
En av riksrevisorerna hade lagt sig i en revisionsgranskning av ett beslut han själv varit delaktig i. En annan hade låtit personer utanför organisationen ta del av och påverka pågående gransakningar. Jobb gavs bort innan de utlystes. Och så vidare.
Detta var illa. Mycket illa. Riksrevisionen är en viktig del av riksdagens kontrollmakt och den enda aktören som kan ge en samlad och oberoende granskning av hur och till vad statens pengar används.
Om de som ska hålla korruptionen borta från staten själva tänjer de etiska gränserna, vem kan vi då lita på?
De tre dåvarande revisorerna insåg allvaret, tog sitt pick och pack och försvann ut genom bakdörren, knappast ens sörjda av sig själva.
När politikerna på podiet pratat färdigt om vikten av att återupprätta förtroendet för granskarna och försäkrat att inga skelett har stått att finna i garderoberna var det dags att presentera de generaldirektörer som nu tar över.
– Mycket hedrande, sa Stefan Lundgren, hämtad från Statistiska centralbyrån.
– Mycket hedrande, sa Helena Lindberg, hämtad från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
– Mycket hedrande, sa Ingvar Mattson, hämtad från Statskontoret.
Journalisterna fick tillfälle att ställa elaka frågor om nyttan i att kapa huvudet av tre myndigheter för att få ordning på en fjärde och sedan var showen över.
Så nu är allt frid och fröjd? Nja, kanske ändå inte. I förra veckan presenterades organisationen Transparency International sitt årliga korruptionsindex. Det visade att Sverige halkat ner en plats och numera är världens fjärde minst korrupta land.
En för all del mycket hedrande placering, men det senaste året har visat att Sverige inte är fritt från mygel på högsta nivå.
Björn Andersson, generaldirektör för Statens fastighetsverk, tillbringade något dygn på Kronobergshäktet i förra veckan. Åklagare påstår att han inte har agerat gentemot en tidigare chef som misstänks för omfattande brottslighet inom verket.
En extern utredning har visat att Karolinska institutet visade prov på en anmärkningsvärd nonchalans gentemot reglerna under alla konstiga turer kring den tidigare gästprofessorn Paolo Macchiarini.
Mona Sahlin misstänks för brott begångna under hennes tid som nationell samordnare mot extremism och förre finansministern Anders Borg utreds för tagande av muta i samband med jaktresor.
Exempel på undermåligt fungerande moralisk kompass på höga positioner inom den statliga hierarkin saknas med andra ord inte, och Sverige skulle troligen halka ner ytterligare på korruptionsindex om beräkningarna även omfattade lokal offentlig förvaltning.
Kommuner och landsting, som står för cirka 70 procent av den offentliga verksamheten och som har närmare en miljon anställda, har inte granskats.
Kanske är det dags att omvärdera bilden av en nation nästan fri från korruption. Kanske är dagens utnämning en vändpunkt. Kanske skriker rubrikerna snart om en ny skandal.
Att riksrevisionen behövs råder det dock inga tvivel om.