Globaliseringen skyddar oss mot pandemier
De mörka morgnarna, ljusen i fönstren, snöflingorna som faller. Allt vittnar om att den snart är här igen: influensasäsongen. Det är likadant varje år, men just detta år känns det särskilt ödesmättat. Det är hundra år sedan den värsta influensa som härjat mänskligheten: den spanska sjukan, 1918-1920.
Det var då en ny variant av influensaviruset dödade fler människor än det första världskriget, vars överbefolkade skyttegravar underlättade spridningen. De drabbade – märkligt nog oftast de unga – fick svårt att andas, började blöda från näsa och mun och ansiktsfärgen skiftade till blå. 50 till 100 miljoner människor dog. Kanske lika många offer som för 1300-talets digerdöd. Titta på ditt släktträd så finner du grenar som kapades just då.
Förr eller senare muterar influensan igen. Vi har inte lika många skyttegravar i dag, men å andra sidan har vi nu en globalisering som ser ut att vara designad för smittspridning: Virusbärarna flyger över hela världen och trängs i bussar och tunnelbanor. Världens hälsomyndigheter går bara och väntar på att det ska hända igen.
Men nu hävdar vissa forskare att det kanske inte kommer att hända, och att det just är den moderna människans rörlighet som räddar oss.
För att förstå varför kan man tänka på det nyligen uppmärksammade urfolket på norra Sentinel i ögruppen Andamanerna och varför det hade kunnat bli en sån katastrof om den dödade missionären John Chaus hade beblandat sig med dem. Eftersom de har varit isolerade i tusentals år har de inte stött på våra sjukdomar och utvecklat någon motståndskraft. En enda nysning skulle kunna utrota hela folkgruppen.
Det har hänt förut. Runt 90 procent av de amerikanska indianerna beräknas ha dödats av virus européerna förde med sig.
De flesta sjukdomar vi får är nya varianter av gamla, och den som har utsatts för den gamla har också utvecklat ett visst immunförsvar mot den nya. Ett skäl till att äldre för en gångs skull klarade sig bättre 1918 var att många hade ett skydd efter ett utbrott 1889-90. I Sverige slog spanska sjukan särskilt hårt mot Norrland, med dess många isolerade byar utan immunitet.
Ett forskarteam har analyserat hur vårt resande påverkar influensarisken. De visar att vi i vår globaliserade värld ständigt utsätter varandra för virus, men det gör också att vi alla utvecklar ett ständigt bättre immunförsvar, så det minskar risken för ett utbrott av apokalyptiska proportioner. En av forskarna, Robin Thompson vid Oxforduniversitetet, säger att människans rörlighet är ”som ett naturligt vaccin”.
Vi ska inte ropa hej. Ibland överraskar djurriket oss med ett helt nytt virus, som HIV eller Ebola, som vi saknar försvar mot. Men om du är en av dem som väntar på den stora influensapandemin som ska döda oss alla kan du trösta dig med att du kanske redan har upplevt den, i form av bland annat svininfluensan 2009 och fågelinfluensan 2014. Det är bara att vi människor numera reser lika mycket som virusen, och det gjorde att det inte blev ett nytt 1918.
Jakten på syndabockar
- Som historikern Dick Harrison har visat ville man som i alla kristider hitta någon att skylla på. Fransmän och britter hävdade att tyskarna spred spanska sjukan. Afrikaner skyllde på de vita kolonialherrarna, vilka i sin tur skyllde på de svarta.
Ospanska sjukan
- Forskare diskuterar om utbrotten började i amerikanska Kansas, kinesiska Shanxi eller i en brittisk förläggning nära västfronten. Det kom orättvist nog att kallas ”spanska sjukan” bara för att neutrala Spanien inte hade krigscensur, så där kunde tidningar rapportera om fallen.