Att maktens män aldrig lär sig
Att de aldrig lär sig.
När han kom till makten för 14 år sedan var Evo Morales älskad och hyllad.
Men som så många andra försökte han klänga sig kvar mot majoritetens vilja och slutade som hatad.
Bolivia står i praktiken utan ledning. Den gångna helgen förekom vid sidan av firandet av Morales avgång, omfattande plundring och upplopp. Militären vägrade först ingripa men har nu sedan Evo Morales avgick sagt att man tänker återställa ordningen.
Morales har gått under jorden av rädsla för att bli gripen av militären eller dödad av politiska motståndare. Hela situationen har skapat en känsla av allmän anarki i landet.
För några dagar sedan tillfångatog motståndare till Morales en kvinnlig borgmästare i staden Vinto. Patricia Arce är med i Morales parti Mas. De färgade hennes hår rött och klippte av det varefter hon släpades barfota genom staden. Ett beteende som oavsett politisk ståndpunkt framstår som rent medeltida.
Tyvärr är det Morales själv som bidragit till den hätska stämningen.
Efter tre perioder som president var hans tid vid makten egentligen förbi. Men Morales ansåg att landet svårligen kunde klara sig utan hans ledarskap. Han var den första presidenten från landets ursprungsbefolkning (Aymara). Morales infriade en del av sina vallöften och lyckades halvera den extrema fattigdomen i landet.
Men trots att konstitutionen noga stipulerade att en president inte fick sitta mer än tre perioder så lät Morales hålla en folkomröstning för att ta bort begränsningen och öppnade för att kunna sitta på livstid.
Morales förlorade folkomröstningen men drev ändå igenom en lagändring som gjorde att han kunde ställa upp en fjärde gång.
Kokar av ilska
En taktik som auktoritära ledare som Rysslands Vladimir Putin, Turkiets Erdogan och Kinas Xi Jinping framgångsrikt genomfört före honom. Men många andra har likt Morales gått från älskad till hatad och fått bita i gräset.
När det i slutet av oktober hölls presidentval avbröts rösträkningen utan förklaring när det såg ut som om utmanaren Carlos Mesa var på väg att vinna eller åtminstone tvinga fram en andra valomgång. När rösträkningen återupptogs utropades Morales till segrare. Det skulle inte ens bli en andra valomgång.
Beskedet fick det att koka på Bolivias gator. Ilskan dämpades inte av att samarbetsorganisationen för Nord- och Sydamerika, OAS, slog fast att det förekommit omfattande valfusk i presidentvalet.
Morales försökte dämpa ilskan genom att lova nyval. Men det var för sent.
När militären i helgen drog tillbaka sitt stöd och uppmanade honom att avgå insåg han att spelet var över. Till priset av att landets demokrati nu hänger på en skör tråd. Tänker militären ta över makten eller kommer de nyval som Morales utlovade att genomföras?
Latinamerika är just nu en på många sätt hårt prövad och polariserad kontinent. I Brasilien valdes för ett år sedan högerpopulisten Jair Bolsonaro till president. I Mexiko och Argentina har vänstern nyligen tagit makten. Det har varit svåra politiska oroligheter i Chile och Ecuador. Kontinentens sorgebarn Venezuela sjunker allt djupare ner i kaos och fattigdom.
Vem är kuppmakaren?
Kanske är det inte så konstigt att samma politiska vindar som svept över västvärlden också skapar svåra motsättningar i Latinamerika. Men det bidrar onekligen till bilden av en allt oroligare och problemfylld värld 30 år efter det hopp som väcktes av Berlinmurens fall.
Reaktionerna på utvecklingen i Bolivia från några av vänsterregimerna är talande. Mexiko erbjuder Evo Morales politisk asyl i fall han vill ha det. Även den nyvalde argentinske presidenten ger Morales sitt stöd genom att tala om ett kuppförsök.
När det i själva verket är Morales själv som står för den verkliga kuppen genom att vägra lämna över makten när han inte längre har rätt att inneha den.