Någon mer än inrikesminister Damberg som minns gängmorden?

Alldeles nyligen var insatser mot gängmorden det politiskt hetaste som fanns.

När inrikesminister Mikael Damberg idag ämnade presentera en nyhet inom området hade endast två reportrar orkat infinna sig.

Inrikesminister Mikael Damberg.

En av dem, TT:s rutinerade Owe Nilsson, suckade då han fick klart för sig att presskonferensen skulle handla om att "myndighetsgemensamt arbete mot grov och organiserad brottslighet förstärks".

- Av detta blir endast en notis, muttrade han, en nyhetsvärdering jag inte fann anledning att invända mot.

 

Klockan var 11.10. Fem minuter kvar tills inrikesministerns utlovade entré. Två killar från Säpo släntrade in i justitiedepartementets pressrum och satte sig diskret i ett hörn med kaffekoppar. En fotograf plockade med sina kameror. Ordningsvakten stod lutad mot en vägg och två av regeringens pressnissar log och försökte hålla humöret uppe.

Det journalistiska intresset för vad Damberg hade på hjärtat var, diplomatiskt utryckt, begränsat.

Annat var läget för ett halvår sedan. När en ung kvinna mördades med sin bebis i famnen i Malmö fick det politiska etablissemanget nog.

"Gängkriminaliteten har tagits till en helt ny nivå", sa Damberg och moderatledaren Ulf Kristersson varnade för "en epidemi som breder ut sig".

Pressuppbåd av det större slaget bevakade de blocköverskridande samtalen som inleddes, varje debattsida värd namnet publicerade förslag och lösningar och tv:s morgonsoffor bjöd in kommentariatets sedvanliga representanter för den sedvanliga klagosången.

Men så hoppade oppositionen av överläggningarna, regeringen presenterade ett halvsömnigt 34-punktprogram och den rastlösa nyhetsindustrin rusade vidare.

Först var det sprängningar. Sedan ungdomsrånen. Nu coronaviruset. Vi orkar bara med en fråga i taget. Gängskjutningarna?

Herregud, de är ju inte ens gårdagens story.

 

Det otacksamma nyhetsläget var inrikesministern givetvis inte omedveten om då han bara en minut försenad rusade in iklädd modern blå kostym och öppnade med att utlova en rask presskonferens.

"Ett 20-tal beslut är redan fattade"..."Myndighetsgemensamt arbete har funnits sedan 2009"..."Växande och framgångsrikt samarbete"...

Åtta minuter senare var inrikesministern färdig. Något han markerade med ett barskt "stopp". En begriplig försiktighetsåtgärd, då han rimligen inte kunde utesluta att närvarande reportrar hade somnat.

Jag kom på mig själv med att ha suttit och funderat på alla dessa lagskärpningar som har lagts de senaste månaderna eller som är på gång.

Trojaner i våra datorer, enklare att göra husrannsakan, anonyma vittnen. Förslag som läggs i en politiskt upphetsad stämning och som genomförs då det offentliga samtalet för länge sedan rusat vidare.

Snart minns väl ingen varför vi plötsligt monterade ner rättssäkerheten.

– Några frågor? Owe, du ser ut att fundera?

Damberg såg inte ut att själv tro på att hans dragning hade väckt intresse.

– Jag hittar inget konkret, svarade TT-Nilsson.

 

Säpokillarna drack upp sitt kaffe. Ordningsvakten lösgjorde sig från väggen. En av pressnissarna delade ut dagens ämne i skriftlig form.

– Den här frågan är viktigare än annat i 34-punktsprogrammet, försökte inrikesministern.

– Det finns med andra ord förslag som inte är så viktiga, svarade jag.

Damberg replikerade skämtsamt och rusade vidare. Vissa dagar är helt enkelt mer spännande än andra i en ministers liv.