Förr räckte det med kärlekssorg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En kväll blev jag nyfiken och tog taxi till Södra Stockholms Psykiatriavdelning. Chauffören var lugn och förstående. Han hade en kusin som legat inne. Annars vill vi ju inte ha något med psyket att göra. På 80-talet satt jag i ett dagrum på Danderyds Psykiatriska i ett rum präglat av god statsekonomi. Det kunde varit salongen på ett högfjällshotell.
Jag hade kommit in för att jag grät så förfärligt (kärlekssorg). En allvarsam flicka i vit rock bedömde mig som nedstämd och rekommenderade inläggning. Jag fick ett eget rum och långt samtal med doktorn.
Han undrade med mjuk röst om jag, Kerstin, hade haft impulser att göra mig själv illa.
På tvåtusentalet och i södra Stockholmsregionen är det inte tal om sånt dalt. En god vän, före detta vårdare, vittnar om att en maniker i förväg kan känna att han är på väg att gå i taket och av det skälet söker upp Södra Psykiatrin, Katarinahuset, och ber att få bli inlagd. Det blir han inte. Han är inte tokig nog. Det gills inte förrän han nästa dygn kommer tillbaka med poliseskort sen han slagit ner två män på en krog. Då först är han galen nog för att bli inlagd.
Han är oerhört stökig och vill för fan inte bli tagen i. Det hade varit mycket klokt att ta in honom ett dygn tidigare. Men sådan är inte policyn på Södra Stockholms Psykiatriska avdelning. Vederbörande måste först hunnit skada andra eller sig själv och bli förd dit av polis.
På ett liknande sätt går det för någon som känner att en psykos är på väg och skakande av ångest söker sig till Katarinahuset som Södra Stockholms Psykiatri så idylliskt heter. Inte heller får han hjälp förrän han kommit in i ett helt oregerligt stadium, där han hör Guds röst och om sig själv vet att han är övermänniska och absolut inte i behov av hjälp.
Jag tycker att allt detta lät så snurrigt och därför tog jag den där taxin för att få informationen direkt från Södermalms enda psykiatriska klinik. Jag släpptes in i ett naket förrum där jag fick tala med en sköterska. Hon bekräftade allt jag hört. Också hon visste naturligtvis att skenande maniker är galna och farliga både för sig själva och andra.
Likafullt har man alltså policyn att man inte griper in förrän någon katastrof har inträffat.
Bakgrunden är siffror. På kliniken har man tolv bäddar. Tusen personer är som patienter knutna till kliniken framför allt via telefon och hembesök. Man tycks ha en rörande fixering vid att några hembesök i veckan ska vara väl så effektiva som inläggning. På avdelningen finns nio personal på dagen och sju om natten. Telefonen ringer oavbrutet och det är förtvivlade ångestridna människor som bönar och ber om ett hembesök, aldrig så kort. Svaret blir vanligen, att "vi kan väl lika gärna ta det på telefon". Jag brukar replikera att då kunde jag ju lika gärna ringa från Australien.
För inte så länge sedan hade Södersjukhuset psykiatriska avdelningar inom själva sjukhuset. Jag hann med en sväng där. Jag grät då med. Jag var ett tag på någon förvildad intagningsavdelning, därifrån minns jag framför allt en finsk kvinna som gav mig en skål varm välling. Sen kom jag in på en avdelning där alla var över sextiofem. Många tysta tunna tanter i för stora stela sjukhusrockar som satt och väntade på maten. I början var det så tyst och bara fraset från de stärkta rockarna hördes. Tills Edvin kom. En skvatt galen kraftig man som var skenande manisk och skrek och svor och slog i väggarna så att alla tanter som fjun blåste in i sina rum. Jag frågade doktorn varför vi fått hit Edvin? Jo, han var ju över sextiofem.
Men nu är det inga åldersgränser. Man ska bara vara skenande tokig.
Repetition: Stockholms Södermalm har runt 100 000 invånare varav ett tusental behöver psykiatrisk hjälp. Till deras hjälp finns, jag upprepar tolv bäddar, nio anställda, tre läkare. Ursäkta. Men hur fan är det tänkt?