I en ny värld är hjärnan ledsen

Jag scrollar flödet med tummen. Stannar upp, scrollar tillbaka. Ser liv passera revy på skärmen och kommer på mig själv med att knappt registrera vad jag ser. Eller gör jag det? Jag vet inte längre. Min bästis skramlar med någonting på andra sidan telefonen. Facetime och Instagram ger oss möjligheten att känna att vi nästan lever sida vid sida, fastän hela Atlanten skiljer oss åt. Och när jag börjar scrolla samma oförändrade flöde för tredje gången säger jag:

– Hallå, jag kommer inte ens ihåg vilken bild du la ut på Instagram senast.

Jag hör henne stanna upp.

– Samma här. Vad la du ut? Ärligt, jag kommer inte ens ihåg vad jag gillat och inte. Jag kan bli så trött på hela den världen.

Jag nickar medhållande men hon ser det inte så jag säger:

– Alltså. Vi kommer att dö ”gillade” av många, men knappt älskade av oss själva.

Jag hör henne skratta till. Vi har båda på ett eller annat sätt byggt våra varumärken och liv på Instagram de senaste sju åren.

– Exakt så.

 

Det har pratats mycket om influencers och Instagram den senaste tiden. Om att vara aningslös inför saker som klimat och påverkan. Men jag vill prata om det andra. Om att vi alla står aningslösa inför det som är nytt innan de första konsekvenserna börjat visa sig i kontrast till det som är bra. Om att influencers generellt visar en verklighet som ofta inte är möjlig och att många av oss följer i samma fotspår. Polerar och postar. Tar hundra versioner av en bild som vi vet aldrig kommer att nå mer än ett iCloud-moln. Men vet vi vad det gör med hjärnan?

Jag såg en video på Youtube som handlade om hur hjärnan påverkas av ständig jämförelse. Att kvinnor utvecklat ångestdiagnoser och posttraumatisk stress på grund av den ständiga exponeringen. Hjärnan har i den digitaliserade världen skadats av att lära sig vad som är ”fint” eller ”fult”, vad som anses ”gillat” eller inte.

Vad innebär det för en generation som kommer att leva majoriteten av sina liv på internet?

 

Svenska forskaren Sissela Nutley lyfte ett varningens finger under förra året och sa att sociala medier gör hjärnan ”ledsen”. Och när jag frågar några tonårstjejer hur de ser på sociala medier säger de att de blockerat stora influencerkonton. Att de känner att det inte är på riktigt men ändå inte kan värja sig. Att de får ångest när det känns som värst. Men är det så konstigt, ändå? Hjärnan har lärt sig att bli ledsen i en ny värld där vi varit aningslösa tills konsekvenserna kom.

 

Min bästis fortsätter att skramla. Det är en söndag i en värld där liv pågår hela tiden. Utanför fönster och dörrar, bakom lösenord och skärmar. I flöden som bestäms av företags algoritmer men som vi tror är ett bevis på vårt värde. Hon berättar om en studie som visade på att människor som stängde ner sociala medier ökade både sin livskvalitet och lycka med två procentenheter efter bara en vecka och säger:

– Jag tänker fan inaktivera mitt konto. Se vad som händer.

Hon gör det.

Jag söker ändå efter henne morgonen därpå. Hon finns inte. Eller gör hon?

Det är en måndag i en ny värld men hon existerar bara i den gamla.

Och jag undrar vilka vi kan bli när vi inte längre strävar efter att bli gillade av andra än oss själva.