Det glömda förflutna dyker plötsligt upp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Borta på kalas hittar värden ett litet brunt häfte, en liten bok helt enkelt. "Debut 65" står det på omslaget. Tio nya lyriker i urval av Svante Foerster. Häpen bläddrar jag i den och hittar mig själv som sista nummer. 1965, då var jag ju just fyllda fyrtio. Det är trettiosju år sen. Det märkvärdigaste är styckena som är reportage från drömmar. Det var alltså medan jag ännu drömde.
Sen flera år tillbaka tar jag alltid något till natten att sova på och ju mer effektivt det är desto mer drömlöst. Då för länge sen i ett annat liv drömde jag mycket och måleriskt och när jag vaknade var bilderna lika tydliga som om det handlade om en film jag nyligen sett.
Det här till exempel. När jag nu läser den stiger den glasklart fram som om det var något jag drömde i går natt.
"Arkaisk dröm"
Den stora vågen kommer. Vi springer. Vågen kommer. Den når oss. Vi simmar. Vi når land. Vi springer. Vågen kommer. Vi springer på smala gator uppåt. Uppåt springer vi. Vågen kommer. Berget är högt. Vi springer. Vi klättrar. Vågen kommer. Krönet är högt ovanför oss. Nedanför oss kommer vågen. Större. Fortare. Krönet är högt ovanför. Vågen kommer. Större. Fortare.
Jag kravlar mig över krönets kant. Jag har mitt lilla barn med mig. Uppe på världens tak går en kvinna och sopar. En kvinna med rödbrun hy och krafttungt ansikte. Benen är mycket korta. Som på en dvärg. Hon sopar. Hon talar ett främmande språk. Hon är en kvinna från världen på andra sidan. Jag är rädd för henne. Hon förstår inte mitt språk. Jag lyfter mitt lilla barn och lägger det i hennes armar. I stället för att tala. Hon vaggar mitt barn och obegripliga ord strömmar ur hennes mun. Min man och mina andra barn kommer upp på världens krön. Den kortbenta kvinnan ler. Hon har mitt barn i sin famn. Hon är min vän.
Tre år senare kom jag att resa till Chile. Det var under den sista tiden av Allendes styre. Jag var i själva verket där vid det första kuppförsöket och pansarvagnar körde fram mot presidentpalatset. Det blev bråttom för utländska besökare att lämna landet. Jag mellanlandade i Lima, Peru. Jag reste till Machu Picchu och mötte berget från drömmen. Människorna som bodde i den intilliggande moderna byn var kortväxta med rödbrun hy. Jag förstår inte deras språk. Innan drömmen hade jag aldrig sett bilder från Machu Picchu med dess svindlande bergstoppar och dalar. På 1400-talet låg där en stad 2 500 meter över havet.
En annan dröm. Den drömdes långt före den "Arkaiska drömmen". Jag var ännu en ung flicka. "Svart fågel" heter den.
Jag är ensam i ett rum. Rummet är runt och har många fönster. Jag är ensam i det rummet. Rummet är runt och har många fönster. Jag är ensam i det rummet.
Det kommer en svart fågel. Det är en stor svart fågel med röd näbb. Han knackar på mitt fönster. Med näbben knackar han på fönstret. Sen skrattar han. Hans näbb är mycket stor. Och han skrattar. Han vill in i mitt runda rum. Jag är rädd. Jag vill gömma mig. Men det är fönster överallt. Och rummet är runt. Han knackar på nästa fönster. Hans näbb är hård. Han skrattar. Han knackar på alla fönster. Runt omkring mig knackar en svart fågel. Runt omkring mig skrattar en svart fågel. Den är stor. Hans skratt är stort och svart och rött. Hans skratt är hån och död. Jag springer. Jag springer runt i mitt runda rum. Fågeln flyger. Runt. Han knackar på mina fönster. Han skrattar. Han är mycket stor. Jag vet att han kommer att slå sönder mina fönster. Det är därför han skrattar.
När jag drömde den drömmen var jag ung och okysst och visste ingenting om hur många fåglar med röd näbb som jag skulle komma att möta.
Dikt från några år senare:
"Så konstigt var det att jag blev kär i dig
att det måste förklara det med medicinska termer och ge mig
tabletter att älska dig är alltså en sjukdom
Jag förstår det inte
För så fort jag ser dig blir jag ju frisk".