Skojmejlet till chefen satte snurr på fantasin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade gästjobbat på Aftonbladet i nära ett halvår och kände att det var dags att höra efter om det skulle bli någon fortsättning.

Jag skrev därför ett mejl till chefredaktör Anders Gerdin och eftersom jag sällan väljer att göra saker på det sedvanliga, normala sättet, valde jag i enlighet med min person det sinnessjuka sättet.

Så här skrev jag till chefredaktören för Nordens största dagstidning:

Hej Anders!

Hoppas du mår fint, det gör jag. Du känner nog mig vid det här laget, jag gillar inte spelet. Rakt på sak ska det vara: Vill du ha mig? Och vill du i så fall prata om saken runt sista veckan i mars? Jag utgår ifrån att du är gift, så vi får hålla det på ett jobbmässigt plan.

Ha nu en fin dag.

/ Malin

Jag känner mig nöjd med mitt käcka mejl som är så tillskojat.

Ja jävlar i lådan vad crazy jag är.

Så kommer svaret från Anders.

Det ser ut så här:

Malin,

tack för ditt mejl. Jag förstår inte riktigt vad du menar med spelet, du får gärna förklara lite tydligare. Är borta ett dygn men läser mejl till och från.

Ha det så bra.

/ Anders

Fontänsvett ur alla svettöppningar. FAN. Han har inte fattat. Han tror att jag vill ligga med honom. Han tror att jag vill träffas i slutet av mars och rita upp riktlinjerna för vår billiga affär. Vilka hotell vi ska ta in på, vem som ska betala räkningen samt vilka tider jag ska ringa så att hans fru inte svarar.

Jaha, då har jag sexmejlat mig till arbetslöshet. Så begåvat, så originellt. Jag är ett kvällstidningsfnask som har gett skällsordet Aftonhoran ett finnigt ansikte.

Tänk om Anders sitter där bakom sitt magnifika skrivbord, kallar in sina underchefer och ritar stora tuttar på min bylinebild och sedan sätter upp den i fikarummet. Eller ännu värre: tänk om han blev jätteglad för

den förföriska inviten och nu sitter sexuellt frustrerad på sitt rum. Varse om att han har anställt en mejlporrande idiot, närt en samlagskorresponderande dåre vid sin publicistiska barm.

Tre dagar efter mitt syndiga mejl är det dags för fredagskolumn. Tar en promenad förbi livset, köper dagens tidning och bläddrar igenom.

Men var i all sin dar är jag? Bläddrar en gång till. Stannar på trottoaren och förblir stående.

Knäna blir mjuka. Jag är inte med. Jag har fått sparken. Jag skickade ett knulligt mejl till Sveriges mäktigaste mediaman och nu är jag rökt. Fimpad. Avpolletterad.

Springer hem och stänger dörren. Stannar i hallen. Lägger mig på golvet och öppnar tårkanalerna. Det är fredagen den sjunde april och jag gråter som ett hulkande fån på de fina vårgröna mattorna från Indiska.

En sådan rekordkort karriär det blev. I stället för att bli påläggskalv med förlängningskontrakt står Anders Gerdin i Norrmalmpolisens reception och gör en anmälan om sexuella trakasserier.

Det skulle visa sig att en stressad nattredigerare hade missat min krönika. Jag fick inte sparken. Och inte blev jag polisanmäld heller.

I fortsättningen mejlar jag chefer i klartext. Både för min och Anders skull.

Malin Wollin