Aldrig har så många talat så länge om så lite
Det finns en idé om att samtalet inte längre existerar. Att scrolltexter, programledare som puffar för kommande programpunkter samtidigt som de twittrar om Anton Hyséns häck och debattörer med rödflammiga halsar har brett ut sig på bekostnad av det Eftertänksamma Samtalet.
Att samtiden lider brist på seriösa samtal måste ha varit upprinnelsen till programmet ”Min sanning” som just har börjat sändas i SVT. För säkerhets skull har man lagt till underrubriken ”En serie ärliga samtal”. Och för att ingen ska tro att det är en vanlig intervju kan man på programmets hemsida läsa ”Kristinas sanning om mötet”. Kristina Hedberg alltså, programledaren som ger sin reflektion på personen hon intervjuat.
Jag gillade första programmet med Mona Sahlin. Hon verkar vara inne i en period i livet där hon ger blanka fan i att behaga, vilket är uppfriskande. Men hon sa ungefär samma sak med samma innerlighet som hon redan gjort i ”Skavlan” och i ett antal andra intervjuer där hon berättat om sin tid i partiet och hur hon lite skadeglatt betraktade Håkan Juholt-fasen. I sak framkom inget nytt, även om programmets anslag ville få oss att tro så. Svart studio, svartklädd gäst, svartklädd programledare som inkännande lutar sig framåt och ett omotiverat avbrott för fika med kamerakillarna. Med dessa skenmanövrar får vi känslan av att det pågår ett långt samtal På Riktigt. Samma sak händer i tidningarna, där särskilt helgbilagorna tävlar i långa porträtt. För en tid sedan läste jag en intervju med kocken Niklas Ekstedt i Dagens Nyheter, den måste ha varit en sex-åtta sidor lång och det enda jag minns är att all mat lagas över öppen eld i hans nya restaurang.
Sanningen är att aldrig har så många talat så mycket och så länge och fått så lite sagt.
Men det tunna kan sägas kortfattat också. ”Tankar för dagen” heter ett nätt program i P1 som går varje vardag innan Ekot klockan sju. Det är livsåskådning som inte stöter sig med någon och de flesta av alla hundratals röster jag lyssnat på genom åren har sagt samma sak: glöm inte att stanna upp och reflektera. Jag skulle förmodligen själv säga ungefär detsamma, för att sedan avsluta med ett eftertänksamt ”Carpe diem på er, allihop.”