LUFTEN – ÄR DEN SÅ DYR?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

A - Always

B - Be

C - Closing

Always be closing. Det är bara tre personer i lägenheten. Jag, en kvinna och killen från mäklarfirman som heter Jonas. ”Är du intresserad av lägenheten” frågar jag kvinnan. ”Nej” säger hon. ”Jag bor i huset. Jag ville bara titta hur det ser ut från högsta våningen”. ”Aj då” säger jag. ”För jag är inte heller här för att köpa”

Vi ser på mäklarkillen. ”Vad är du då?” säger han, och ser ut som om han för länge sedan har passerat stadiet när man känner hopp eller trötthet. Jag säger att jag är här för att se om man kan mäta luft. Det finns en scen i filmen ”Smoke” när en man förklarar hur mycket röken från en cigarett väger. Man väger cigaretten. Man röker cigaretten och fimpar i vågskålen. Sedan väger man askan och jämför askans vikt med cigarettens vikt. Mellanskillnaden är vad röken väger. Jag undrar om man kan göra detsamma med lägenheter och hus. Hur kan en villa i en närförort till Stockholm som var värd 1,2 miljoner kronor 1996 vara värd 6,3 miljoner våren 2008, för att några veckor senare vara osäljbart för 5 miljoner? Hur kan en lägenhet i innerstan falla med 41 procent sedan objektet las ut i maj i år? Om man mäter mellanskillnaden. Har man fått fram värdet av luft då?

Vi tittar på utsikten tillsammans. Det är samma utsikt som för ett år sedan. Storslagen storstadsvy. Samma himmel. Samma pissiga svenska väder.

Något som får den gigantiska balkongen utanför att mer se ut som en kommandobrygga i storm på ett fulfiskarfartyg, än en solterass på Rivieran. Men det svenska klimatet har ju inte heller förändrats. Det har varit stabila 173 regndagar om året. Så det kan ju inte vara det.

Det är den femte gången som lägenheten visas. Grannkvinnan är på väg ut, och Jonas vinkar. Jag tänker att det känns tidstypiskt att killarna med backslick har ersatts av killar med rufs i håret och norrländsk dialekt. Killar som ser ut som om farsan har tvingat på dem konfirmationskostymen.

”Är det okej om jag slår mig ner?”

”Absolut.” Jonas pekar ut över 75 kvadratmeter ekparkett. Kala vita väggar som ryggstöd. Inga möbler. Bara en fantastisk panoramautsikt i en lägenhet som numera ligger i Limboland. (Vilket inte är vad man med mäklarvokabulär skulle kalla optimalt läge.) En av de stora mäklarfirm-ornas slogan är för övrigt ”Från ett läge till ett annat”, vilket är en hyfsad beskrivning av den nuvarande situationen.

”In order to be successful, one must project an image of success at all times” säger jag till Jonas. Jag frågar honom hur han tycker att det går. Och han flinar mot mig där jag sitter. Själv står han upp. Varje gång som vi hör ljud ute från trapphuset stelnar vi till som två rådjur på ett öppet fält, och han rätar på ryggen. Men det kommer aldrig någon. Det är bara folk som skall ut med hunden eller soporna.

Jonas säger att han precis har blivit klar med sin mäklarutbildning. Han blev klar lagom till finanskrisen. Och det där med att sälja, det får man inte lära sig något om på utbildningen. Där läser man juridik och ekonomi. ”Och sedan läste vi beteendevetenskap för att lära oss hur man hanterar människor i kris”.

”Va?” säger jag. Och undrar om det finns en speciell kurs i hur man tar hand om folk efter att man har fått dem att bjuda över sina tillgångar. Men Jonas förklarar att mäklare ofta brakar in i människors livskriser. Uppslitande skilsmässor, dödsbon. Då måste man veta hur man skall hantera det.

”Finanskriser?”

”Näe. Inte det”.

När klockan slår halv ett är visningen över, och jag tar Jonas i hand och tackar för titten.

Han rycker på axlarna och ler. ”Tack själv. Det var trevligt att få lite sällskap”.