Den karltokiga Thorvall simmar i lugnare vatten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man är alltså framme och långt över gränsen för romantiska månskenspromenader. Helt enkelt i den ålder när man slutat med karlar på det viset och övergått till att minutiöst sköta tänderna. Joodå, där finns visst ett sammanhang. När ingen ligger i dubbelsängen och ropar "Är du inte klar snart, älskling?", då kan tiden med tänderna bli oproportionerligt lång. Där ingår till exempel nya så kallade bryggor och konstruktioner som kräver sin uppmärksamhet, eftersom bettet och munnen över huvud taget allteftersom har ändrat topografi. Nya vinklar och lutningar som man i förstone inte har någon riktig hand med. Men det ska väl ordna sig. Jag har ju tiden fram till döden att öva mig (även om man inte har den minsta aning om hur kort eller lång den är). Han i sängen kan av åldersskäl också bli så sömnig att han inte längre bryr sig om hur länge hon håller på med tänderna. Det var förresten väldigt lång tid sen någon kallade mig älskling.

Men till vardags har jag upptäckt att det finns en klar befrielse i att vara bortom könsvarelsestrecket. Jag kan flamsa och skoja med karlar i olika åldrar utan att några oroande bitoner finns med. Jag menar de där som kan få mannen att i smyg

undra vad är hon ute efter, egentligen?

Fortfarande i femtiofem-sextioårsåldern kan man i vissa belysningar betraktas som möjlig könsvarelse och bör hålla igen lite. Det är nånstans mellan sextiofem och sjuttiotre som friheten kan börja dyka upp.

Jag minns när jag i det läget ensam reste ut till någon av de närmare öarna. Jag satt på en ganska lång soffa. Lukt av nybryggt kaffe fyllde ut luftrummet. Plötsligt öppnades en dörr borta i hörnet och en mycket ung man dök upp, tittade på mig, den ensamma tanten, och undrade om jag kanske ville ha en kopp kaffe. Jag är ingen hängiven kaffefreak, men det var en ärligt menad inbjudan och med glädje tog jag steget in i det lilla båset som lukten kom ifrån.

En snäll och rar kille som kanske kände igen sin mormor i mig frågade om jag vill ha en eller två sockerbitar. Och medan vi smuttade på detta heta kaffe satt vi och pratade om både film och musik. I vissa fall hade vi gemensamma favoriter, i andra var jag totalt okunnig. Ry Cooder tyckte vi båda om och jag kunde rodnande skryta med att jag intervjuat vederbörande för några år sen vid filmfestivalen i Cannes där han gjort musiken till en av de topprankade filmerna. Också veteranen Joe Cocker hade jag haft lyckan att få prata med några år tidigare. Jag hade då för första gången insett att svåra, nedslitna rockidoler naturligtvis ska intervjuas av tanter i stället för av stjärnögda nittonåringar.

Tillsammans med den över-åriga damen kan idolen låta magen falla som den vill och klaga över turnélivets slitsamma tillvaro. "Det kommer ju liksom an på mig, att de ska trivas något så när"... Jag sa strängt till honom att äta mer av pommes fritesen och sen gå hem och lägga sig raklång på sängen och i tankarna koppla av en kroppsdel i taget... Han såg trött misstroget på mig, medan jag insisterade på att det kunde hjälpa, lite grann i varje fall...

Sen har jag min bästa promenadkamrat (ett nervfel i fötterna gör att jag ska promenera så mycket som möjligt. Det är inte alldeles enkelt att skrapa ihop några promenadeskorter i veckan). S A brukar ställa upp när han inte har för mycket att göra. Han är freelance (som jag också varit i mitt yrke, så jag vet hur svårt det kan bli att få schemat att gå ihop). Hur som helst, med S A är det alltså särskilt roligt att promenera. Vi pratar mest hela tiden om både viktigt och lättsamt. Vi trivs ihop. Han är i femtioårsåldern, en charmfull kvinnokarl i själva verket. Där måste jag säga att det är en befrielse att vara trettio år för gammal.

Och den gången när jag på en sorts mottagning sa till en nu inte alldeles råung skådespelare att "du är verkligen vacker" och han sken upp för att jag inte kunde misstänkas att stöta på honom. Sånt menar jag är befrielse. Den karltokiga K Thorvall har helt enkelt simmat in i lugnare och mindre riskabla vatten. Skönt, som sagt. Men ibland, fast inte ofta, kan jag medge att det ändå känns lite tomt.

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)