Det är enkelt – om det inte är ett ja är det ett nej

Lagändringen innebär att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olagligt.

Med Madeleine Leijonhufvud i spetsen, den outtröttliga organisationen Fatta! och massvis med hårt arbete från olika aktörer som organisationer, politiker, jurister och feminister har en samtyckeslag äntligen röstats igenom av riksdagen. Det tog för lång tid – men vi är där!

Lagändringen innebär att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olagligt. Vid
bedömning ska domstolen särskilt beakta om frivilligheten har kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Med införandet av lagen kan vi nu påbörja nästa steg: att skapa en samtyckeskultur. En av de viktigaste parametrarna i det arbetet är kunskap och folkbildning.

Tidigare krävdes våld, hot om våld eller en så kallad särskilt utsatt situation för att en våldtäkt i lagens mening skulle vara en våldtäkt. Men – det är långt ifrån alla övergrepp som ser ut så.

De flesta våldtäkter sker i offrets eller förövarens hem, av någon offret känner sen tidigare. Med tidigare utformning var det också offrets ansvar att skrika nej, sparka i skrevet, gå med nycklar i handen för att slå sig fri, riva till sig DNA under naglarna, springa för sitt liv eller på annat sätt försvara sig.

Vår sexuella integritet ska inte behöva försvaras för att räknas. Den finns med oss hela tiden. Det är först nu alla erkänns rätten till sin egen kropp genom ett sexuellt självbestämmande. Från och med nu bekräftar lagen att allt annat än ett ja är ett nej.

Alla som har sexuella relationer med andra människor bär nu ansvaret för att inhämta ett samtycke, innan och mellan varje ny sexuell handling.

Detta är inga konstigheter. Samtycke är enkelt: bara för att vi låg igår betyder det inte att jag vill ligga idag. Att jag gärna har oralsex med dig betyder inte att jag även vill ha analsex. Bara för att vi är ihop betyder det inte att jag alltid vill ligga med dig. Att vi hånglade förut innebär inte att jag vill att du tar på mig när jag däckat på en fest. Bara för att jag vill sova i samma säng som du betyder det inte att jag vill vakna av att få fingrar uppkörda i mitt underliv.

Om jag inte ger några ja-signaler, är tyst, inte interagerar med dig, verkar stelfrusen, förlamad eller lealös – lite som en död fisk (detta är en reaktion som kallas frozen fright) – ska du sluta med det du gör och stämma av om jag verkligen vill.

Om jag verkar ledsen eller rädd ska du sluta med det du håller på med och kolla av om jag verkligen vill.

Om jag är alldeles för full ska du låta bli. Punkt.

Vi måste lära våra barn de här sakerna. Vi måste lära varandra de här sakerna. Påminna om varför de är viktiga. Om och om igen. Varför samtycke är viktigt. Att det är enkelt. Att vi alltid måste tänka efter, och ta ansvar. För en samtyckeskultur.

Ytterligare en viktig skillnad är att grov oaktsamhet äntligen kriminaliseras även inom sexualbrott, likt inom andra allvarliga brottstyper. Denna ändring kommer förhoppningsvis leda till att fler förövare döms för övergreppen de begått eftersom det inte längre bara går att säga att personen saknade uppsåt (avsikt).

Det räcker inte längre att påstå att: Jag trodde att hen ville bli slagen, var vaken eller var över 15 år. Jag trodde inte att hon var så full, kanske bara lite blyg och fattade inte att hon inte ville bli fasthållen och få en vinflaska uppkörd i slidan. (Detta är tyvärr inga påhittade exempel.)

Enligt lag är det nu allas ansvar att försäkra sig om det: att den du har sex med vill ha sex med dig. Att vara eftertänksam och efterkännsam. Att bry sig om andras
välmående, samt sexuella och kroppsliga integritet. Så jävla självklart.

I kombinationen av införandet av en samtyckeslag och det senaste årets uppgörelse med tystnadskulturen ser vi en ny dag på horisonten. Vi brottsutsatta har börjat prata och nu ska ni förövare dömas för de brott ni begår och har begått. Vi ska anmäla, vi ska vittna, vi ska berätta och samhället ska lyssna. Och agera.

#Metoo var ingen trend. Det var starten på en ny era. Ett skifte som aldrig kan göras ogjort. Det är en permanent framryckning i defensiven vi ständigt tvingas föra, i vad som känns som det eviga världskriget: mäns våld mot kvinnor. Det går inte att gå tillbaka till skuldbeläggande av offer, kvävda vittnesmål och självhat.

Skammen har aldrig varit vår. Ändå har vi tvingats att bära den. Hotade att få våra karriärer, rykten och liv förstörda. Framställda som icke trovärdiga trots att ni egentligen vet sanningen.

Ni hade era grabbar som höll er om ryggen och förlitade er på att resten tittade åt ett annat håll. Ni har trott er vara odödliga. Att ingen kan röra er. Att vi aldrig skulle sitta mittemot er i en rättegångssal. Att ni aldrig skulle få känna på konsekvenser för det ni gjorde.

Makten steg er åt huvudet. Ni gjorde vad ni ville och trodde aldrig att vi skulle slå oss fria.

Men ni hade fel.

Ni kommer aldrig ha bekvämligheten av vår tystnad igen.