Mejla

Johanna Frändén

Spaniens politiska storm är perfekt

Publicerad:
Foto: TT
Santiago Abascal, ledare för Vox.

I skuggan av ovädret på den spanska östkusten har en mindre storm tornat upp sig i landets politiska debatt. Och den är perfekt.

Här har vi ett kulturkrig som inte saknar något, eller vad sägs om: Sex, familjevärderingar, högerextremism, föräldraansvar, homolobbyn och censur av en nätjätte.

 

Vi tar det från början. Redan inför valet i april förra året skrev det nyfascistiska uppstickarpartiet Vox i sitt program att man ville införa ett ”föräldraveto” i spansk skollag. Föräldrar ska få välja huruvida barnen ska delta i utbildning som rör ”etiska och sociala värderingar eller samhälls- och sexualmoral”.

På mer prosaisk högerextremska: Barn inte ska behöva utsättas för hbtq-propaganda, jämställdhetstjafs och sexualundervisning i skolan. Sånt sköter föräldrar bättre. Basta.

Vox hade emellertid så mycket aparta förslag i sitt partiprogram – ett handlar om avskaffa lagen om könsrelaterat våld i hemmet! – att vare sig medier eller övriga partier tycks ha tagit särskild notis om just detta.

Och precis som ofta händer när högerradikaler presenterar sina planer på det lite mjukare familjeområdet tror ingen att de riktigt på allvar tänker genomföra dem.

Och precis som vanligt visade Vox omgående att man inte skojade.

Sedan september förra året är föräldravetot därför implementerat i Murcia-regionen i södra Spanien, Vox egna Sölvesborg, där man regerar tillsammans med två av landets mer renhåriga högerpartier PP och Ciudadanos.

Förra veckan hotade man att fälla nästa regionala budget om föräldravetot inte permanentas. Och i den utpressningssituation de plötsligt befann sig gjorde samarbetspartierna vad samarbetspartier gör numer när nyfascister hotar med kaos: de köpte läget, la ner vapnen och formulerade en svepande efterhandsförklaring om att familjer förstås ska ha rätt att själva uppfostra sina barn som de vill.

 

Men riktigt tände det förstås till först när saken hittade ut på sociala medier. Det socialistiska regeringspartiet PSOE:s talesperson Adriana Lastra skrev på Twitter: ”De står inte ut med hbtq-människor, inte med samkönade äktenskap, inte med jämställdhet, och de står inte ut med att deras reaktionära idéer inte är hela samhällets idéer. Sluta kalla detta (yttrande)frihet, det är hat.”

Vox svarade från partiets officiella konto: ”Det vi inte står ut med är att ni säger till oss hur vi ska leva och hur vi ska uppfostra våra barn. Och än mindre att ni med hjälp av skattemedel främjar pederasti”.

Så får man faktiskt inte säga i det här landet, bestämde Twitter som kategoriserade Vox-tweeten under förbudet för ”hot/trakasserier/uppvigling till våld mot personer grundat på deras ras/kön/ursprung/sexualitet/religion” och stängde ner partiets konto tillfälligt.

Det var förstås den bästa present partiet kunde få. Vox vägrade ta bort tweeten. I stället spelade de ut martyrkortet och menade att man ”liksom tusentals spanjorer lider under sociala mediers censurpolicy”.

Jag sa ju att det var en perfekt storm.

 

Spanien har slitit hårt i decennier för att ta sig ur den fascistiska tvångströjan och etablera en demokratisk samhällsordning. I värdefrågor gjorde landet på bara några år resan från djup konservatism till att bli en progressiv fyrbåk som tillät adoptioner för samkönade par redan vid millennieskiftet.

Men när det vände vände det snabbt. Några första testballonger där man ifrågasätter provocerande konst brydde sig Vox inte om. De gick rakt in och började pilla i läroplanen, medan den spanska borgerligheten bara kunde titta på.

Och kanske hade man kunnat skratta lite åt vansinnet på avstånd om det inte kändes så bekant.

avJohanna Frändén

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Spanien

Vox

Hbtq

PSOE