Stolligheterna vi kan förvänta oss nästa år

2018 blev inte mänsklighetens största stund, vare sig internationellt eller i Sverige, men snart kommer ju tack och lov ett nytt år där vi kan förvänta oss nya stolligheter på vägen mot döden.

Jag vet inte om det är ett mellandagsmoment av klarsyn eller en profetia i sviterna av en närmast backanalisk julhelg, men jag är rätt säker på att det här är vad vi har att vänta:


Januari. Efter ett rekordlångt velande i regeringsfrågan, där Annie Lööf inte förstår varför Socialdemokraterna inte kan driva hennes politik och där Stefan Löfven inte förstår Annie Lööf överhuvudtaget, går initiativet ännu en gång över till Ulf Kristersson. Till slut får han C att släppa fram hans regering med KD och SD som stödparti, genom utmattningsmetoden. Jimmie Åkesson smackar nöjt över att Sverige fått ett ”nytt konservativt block”, medan Moderatledaren hävdar att ”inga närmanden” gjorts med SD överhuvudtaget. Annie Lööf menar att Alliansen lever, men har ”tagit en paus”.


Februari. Sverige drabbas av en snösmocka. Inget annat tränger igenom bruset.


Mars. Efter att ha uppmärksammats i snart varje medium världen över bjuds klimataktivisten Greta Thunberg in av påven och tar tåg hela vägen till Rom. Det är en svår stund för ambivalenta kristdemokrater och ledarskribenter på den värdekonservativa flanken. 


April. Ännu ett barn föds i kungafamiljen. Hovet har kommunicerat graviditeten, men den här gången har ingen riktigt orkat lyssna. Tacksägelsegudstjänsten sänds ändå i SVT. Chris O’Neill närvarar inte. Det är problematiskt eftersom det är hans barn.


Maj. Det är EU-parlamentsval och före detta meteorologen Pär Holmberg står för en personlig och välbehövlig triumf för Miljöpartiet. Sveriges nyliberala puritaner som försökt hamra in budskapet att Holmberg är en diktaturkramare hämnas genom att trotsa rökförbudet på Stockholms uteserveringar. Ingen utomstående förstår riktigt logiken.


Juni. Det är skolavslutningstider och för den som orkar lyssna återuppstår en tre, fyra, fem år gammal debatt om kyrkan, svenska flaggan och den genusflummiga rektorkåren.


Juli. Det är torrt. 


Augusti. Det är ännu torrare. Isabella Löwengrip basunerar ut att hon slutar flyga för nöjes skull och chartrar i stället en toppmodern hybridbåt för att ta sig över Atlanten när hon ”måste”.


September. En grävande journalist på DN hittar en miljon kronor i årets budget vikta för Bergman-året, en utgiftspost som blivit kvar från övergångsregeringen. Ebba Busch Thor, nu kulturminister, får i Aktuellt frågan vilken Bergman-film hon tycker bäst om, men kan inte namnge en enda.


Oktober. Det har varit tyst från Horace Engdahl oroväckande länge när han på en av torsdagssammankomsterna föreslår att Svenska Akademien aktivt ska verka för att återuppliva Jean-Claude Arnaults kulturscen Forum. ”Allt annat vore en ny Salman Rushdie-skandal” enligt den engdahlska logiken. När han också låter undslippa sig att Akademien borde lobba för att ge Arnault en ny kunglig medalj i fängelset hoppar författaren Lena Andersson av tåget. Ordnar och kungliga bekräftelser har ingen plats i hennes liberalt rationella utopi.


November. Lika tråkig som vanligt.


December. Företrädare för den nya dubbelregeringen väcker debatt om Karl-Bertil Jonssons ohotade plats i SVT:s julaftonstablå. Man menar att filmen är ”skadlig för den fria företagsamheten” (M) och ”ett hån mot det kristna budskapet” (KD).

Sen tar lyckligtvis också 2019 slut.