Är demokratin tillräcklig för att lösa klimatfrågan?
”Väldigt olyckligt”, kallade Romina Pourmokhtari Klimatpolitiska rådets slutsats att Sveriges utsläpp av växthusgaser kommer att öka de närmaste åren.
Trots det står klimatmålen för 2030 kvar enligt klimat- och miljöministern, som förstås vet att loppet är kört. Mitt enda andningshål kring regeringens klimatpolitik är tanken på att Pourmokhtari minst en gång om dagen står framför spegeln och skuggboxas med sina ministerkollegor för att kanalisera sin frustration. Det gäller förmodligen ganska många miljöministrar världen över.
Klimatpolitiska rådets utredning adderade till domedagsstämningen i den nyutkomna IPCC-rapporten som slår fast att världen är på väg att missa 1,5-gradersmålet med råge. Vi ångar mot ett globalt kaos som är svårt att se konsekvenserna av på förhand.
Samtidigt konstaterade SOM-institutet i Göteborg att över sextio procent av svenskarna tycker att demokratin ”tillfälligt ska kunna begränsas” för att hantera en klimatkris. Det låter mycket och frågan är ganska luddigt ställd: Vad innebär ”tillfälligt”? Och i vilken utsträckning ska den i så fall ”begränsas”?
Kanske ska svenskarnas något flacka respekt för demokratin kontra rädslan att leva på en obeboelig planet om några år inte överdrivas. Vi har precis genomlevt ett par år då ett virus satte medborgerliga rättigheter ur spel till höger och vänster. Att klimatkrisen är lika allvarlig som coronapandemin är mer än något en förvånansvärt mogen insikt av den svenska väljarkåren, om man nu ska tolka den välvilligt.
Svenskarna är oavsett inte ensamma om att tycka att demokratin inte gör sig särskilt bra på klimatområdet. Frankrikes president Emmanuel Macron tillsatte för några år sedan ett medborgarråd på 150 slumpvis utvalda fransmän från hela landet, vars uppgift var att komma med skarpa lagförslag på klimatområdet. Resultatet var talande: De 149 lagförslag som lades fram efter långa överläggningar var betydligt mer radikala än de åsikter som förfäktas av de franska parlamentarikerna. I brysselregionen har ett liknande råd permanentats just för klimatfrågor. Det börjar helt enkelt bli uppenbart att partipolitiken inte lyckas, som det populärt heter, leverera på det här området.
Hélène Landemore, professor i statsvetenskap på Yale, håller det franska exemplet som bevis på att den representativa demokratin inte är särskilt väl anpassad för komplexa frågor som klimatkrisen. Parlamentsledamöter är för marinerade i kortsiktigt tänk, för måna om att bli omvalda och för ofta fast i olika lobbygruppers grepp.
Den franska regeringen, som lovade att ta dess slutsatser på största allvar, förhandlade i slutändan bort drygt hälften av de skarpa förslagen från medborgarrådet. Övriga genomfördes till stor del efter att ha urvattnats och bara tio procent gick igenom i sin ursprungliga form. Det var en besvikelse för många, inte minst för den majoritet av fransmännen som stod bakom rådets slutsatser. Men att Emmanuel Macron låtsas lyssna och sedan ändå går mot folkviljan är något fransmännen vant sig vid den här våren.
Att denna lottokrati, som slumpvis utvalda beslutspaneler ibland brukar kallas, ställer oss inför en rad nya frågor är uppenbart. Vad händer med de folkvaldas legitimitet om de tvingas erkänna att vissa frågor är för svåra att ta sig an? Vad händer om de slumpvis utvalda röstar ”fel”?
Efter en vecka då FN:s klimatorgan konstaterar att vi är på väg att förstöra våra levnadsvillkor och en svensk expertgrupp slår fast att våra koldioxidutsläpp för första gången på tjugo år går åt upp, ställer sig en annan fråga själv: Har vi verkligen råd att inte fundera på andra alternativ?