Fast fashion-företagen är kvinnans fiender
Den ena modejätten efter den andra har de senaste tio åren gladeligen hoppat på inkluderingståget. Större storlekar, kroppar i olika färger och former och modeller med funktionsvariationer. Ett tag kändes det som att alla var och pillade i PK-burken. Så var det förstås inte, men eftersom fenomenet knappt fanns alls innan så blev kontrasten när några öppnade upp för mer inkluderande mode stor. Monki var ett av de företag som gjorde det till sin usp att vara tillgängliga för alla. Nu är de i blåsväder efter att ha plockat bort storlekar större än XL från sitt sortiment, och med det även sin visuellt inkluderande kommunikation från sociala medier. Nu är Ozempic inne och det är allt som spelar roll.
När de som tidigare gick i bräschen nu drar sig tillbaka blir känslan av att den lilla vinsten helt gått förlorad. Men det är bara sant om man gick på deras lögn från första början. Och det var det många som gjorde, såklart. Man behövde något att tro på, drömmen om en varmare, vackrare och värdigare samtid måste leva. Men det stod också skrivet i stjärnorna från dag ett att det här bara var snack. Fast fashion-företagen är kvinnans fiende och kommer alltid att vara. Deras affärsidé går ut på att kvinnor i alla led är desperata.
Det börjar med sömmerskan som ska sy under slavliknande förhållanden. Som, hur mycket hon än jobbar, inte kommer kunna sätta sin dotter i skolan. Från hyvling av kontrakt till butiksanställda till urusel arbetsmiljö. Och sen kunderna såklart: flickorna och kvinnorna som uppmanas köpa dåligt sydda och illasittande kläder i polyester på månadsbasis för att uppnå den fantasi som modeföretagen försöker sälja på oss. Lägg därtill jeans som inte passar var och varannan höft och skyltdockor och reklampelare som skriker SLUTA ÄTA!
Men det döljs väl genom feministisk girl power-retorik. Just nu har den bara flyttat från modejättarna till ja, allt annat.
I en kolumn från förra veckan skrev jag om hur medicinska behandlingar och fertilitet kläs i feministiska kampord. Häromdagen såg jag en influencer kränga sin ny bok (om girlpower) med hjälp av ett företag som sysslar med kristaller och smudge sticks. Själv skulle jag hävda att lägga pengar på att balansera sitt chakra och aura är antifeminism i praktiken, men vad vet jag.
För varje dag blir jag mer cynisk. Jag hatar det. Men varför måste allt vara så svårt? Det är fint att se olika typer av kroppar på bild. Det är praktiskt att köpa jeans. Det är roligt att komma i den senaste trenden. Det behöver inte vara feminism. Men skulle inte reklam blott kunna bara en rättvis avspegling om hur folk ser ut?
Det är givetvis att önska för mycket. Varför skulle dessa företag – som skulle gå under utan kvinnor som mår dåligt - egentligen vilja få oss att må bättre? En glad, nöjd och trygg kvinna är en dålig kund. Det är nog inte svårare än så.