Det var en gång en debatt som handlade om kärnfrågor
Galen diskussion utbröt för någon tid sedan mellan Liberalernas partiledare Johan Pehrson och socialdemokraternas Magdalena Andersson.
Korv-Johan anklagade Magda för att i ett sminkrum på SVT ha hotat med att polisanmäla Liberalernas partisekreterare Gulan Avci för en text hon skrivit i Expressen. Magda nekade till anklagelsen.
Mycket konstigt. Man får ändå förutsätta att fd statsministern M Andersson är tillräckligt bevandrad i ämnen som politisk debatt och tryckfrihetslagstiftning för att inse det lönlösa i att starta tryckfrihetsåtal mot en stor tidning med ansvarig utgivare för att komma åt skribenten. Att ”polisanmäla” textförfattaren Gulan Avci vore inte ens möjligt. Men klart är att Magdalena Andersson hade goda skäl att vara förbannad.
Det Gulan Avci skrev (3 juni) var nämligen på rekordnivå i lögnaktighet och oförskämdhet, även sett med mina mycket liberala ögon på tryck- och yttrandefrihet.
Enligt Avci var S ett pyrande näste av ogenerad antisemitism, något som Magdalena Andersson antingen bejakade eller nonchalerade. S skulle nämligen som parti präglas av ”ständiga skandaler kopplade till antisemitism”, ledande sossar skulle ägna sig åt att ”piska igång antisemitiska stämningar” och inom partiet S hade man ”nästintill normaliserat antisemitism” och eftersom Magdalena Andersson inte ville ”ta itu” med dessa avskyvärda karaktäristika för sitt parti skulle snart ”flera judar tvingas lämna landet”. Det behöver knappast påpekas att dessa uppseendeväckande anklagelser inte åtföljdes av ett enda belägg. Så är det nämligen alltid.
Klart alltså att Magdalena Andersson blev förbannad. Svårare att förstå är Gulan Avci. Hon är kurd och kom som politisk flykting från Turkiet till Sverige i början på 80-talet. Den obehärskade form av sossehat som hon visade upp är ytterst ovanlig bland kurder i Sverige. Så vad föranledde hennes dårhusmässiga attack?
De visar sig ha att göra med att den för mig okände svenskpalestinske riksdagsmannen Jamal El-Haj (S) besökt en Palestinakonferens i Malmö som såväl Gulan Avci som ett antal liberala ledarskribenter ansåg som ytterst olämplig. Ty bland konferensens deltagare skulle det finnas någon eller några personer med ”kopplingar” till den palestinska och islamistiska skurkorganisationen Hamas.
Det kanske är sant. Kanske inte. När liberala skribenter använder ordet ”kopplingar” är sanningshalten alltid osäker.
Men det var hursomhelst tillräckligt för att liberaler av folkpartityp skulle elda igång krav på att denne Jamal El-Haj måste avsättas som riksdagsman. Sossarna gick fegt liberalerna halvvägs till mötes genom att bestraffa sin riksdagsman med några indragna uppdrag. Dock utan att sparka ut honom från riksdagen. De var den underlåtna sparkningen som fick Gulan Avci att gå igång med sina besinningslösa förlöpningar. Enligt logiken att eftersom Hamas är antisemiter är Jamal El-Haj också det och då är sossarna ett antisemitiskt parti.
Det är som att kvarvarande liberaler i L vore rasistiska högerextremister på grund av ”kopplingar” till, och politisk underkastelse, i sin relation till SD.
Det vi ser är inte bara ett gäng liberala skribenter och politiker som tappat kontrollen över sina ord och sin tankeverksamhet. Det är värre än så. Det är vår tids perverterade version av det som var Palestina-Israel-debatten.
Det var en gång en debatt i det ämnet som handlade om kärnfrågor. När och hur ska den israeliska ockupationen och förtrycket av miljoner palestinier upphöra? Hur ska det kunna bli en tvåstatslösning – som de flesta politiker ägnar läpparnas bekännelse – när Israel bebygger, befolkar och etniskt rensar områden som kunnat bilda en framtida palestinsk stat? Hur kan man kalla Israel en demokratisk stat när man förtrycker miljoner människor under statens kontroll? En demokrati – plus en ockupation?
Det var alltså en gång den sortens, ofta svåra, det medges, frågor som gällde. Och då var Folkpartiet, där den politiska flyktingen Gulan Avci hamnade långt senare, Sveriges mest israellojala parti. Det har med partiets historiska frikyrkobakgrund att göra, vilket måhända Gulan Avci är lyckligt omedveten om, åtminstone oskyldig till. Den kristna hållning det handlar om är den som numera återfinns inom den kristna högern i USA. Kort sagt att Gud kräver av oss att alltid och i alla sammanhang stå på Israels sida.
Den, religiöst motiverade, hållningen är numera politiskt omöjlig i Sverige. Men för liberaler är också den forna hållningen till konkreta politiska sakfrågor omöjlig. Hur skulle man till exempel kunna fördöma Rysslands annektering av andras landområden med militärt våld och samtidigt försvara Israels, som förr i världen?
Liberalerna tvingades därför lämna alla sakdiskussioner och skyla sig bakom fikonlövsargumentet att all kritik av Israels ockupationspolitik är en form av antisemitism, särskilt om den kommer från sossar.
Och till den skändliga taktiken förnedrade sig den politiska flyktingen Gulan Avci, med förskräckande ambition. Det är bakgrunden till den galna diskussionen mellan Korv-Johan och Magda.
För övrigt anser jag att…
...Ebba Bjebba (KD) vann floskeltävlingen i TV 4:s partiledardebatt med sin lika gripande som oomkullrunkeliga ståndpunkt att ”det är svårt att få godkänt i matte om man inte längre vill leva”.
…Ulf Kristersson (M) bärgade silvermedaljen med sin likaledes svåremotsägliga visdom att ”ska man ha elektricitet behövs det el”.