Inte uppenbart tokigt att ge pappan ensam vårdnad om barnen
Är det rimligt att ge en pappa som misshandlat barnen ensam vårdnad?
En färsk dom har skapat upprördhet i sociala medier, men fallet är mer komplicerat än vad som har framgått.
Den 1 februari meddelade Svea hovrätt en dom i vilken en man tillerkänns ensam vårdnad om två söner. Ett par dagar senare publicerade en advokatbyrå som har specialiserat sig på barnrätt och brottsoffer en kritisk granskning av ärendet.
Texten fick snabbt spridning på Facebook och Twitter och ledde, försiktigt uttryckt, till betydande ilska.
Det finns stundom skäl till att ta advokater med en nypa salt. Vissa av dem är sång- och dansmän som med varierande grad av kreativitet och skicklighet friserar händelseförlopp tills natt blir dag och svart blir vitt.
Så är inte fallet denna gång. Advokatens skildring är vinklad, men inte ohederlig. Dock saknas en del omständigheter. Inte heller det är anmärkningsvärt: Även min kolumn har brister. Utrymmet är begränsat, detaljer går förlorade.
Men låt mig ändå göra ett försök att komplettera bilden.
Paret separerade 2011. De följande åren bodde sönerna, i dag åtta och tolv år gamla, växelvis hos föräldrarna.
Tre år senare dömdes mannen till tre månaders fängelse för att slagit en av pojkarna med öppen hand i bakhuvudet och den andra sonen flera gånger med en leksaksbatong och för att ha vridit om armen på sin nya flickvän och tryckt upp henne mot en vägg.
Efter denna dom skar det sig helt mellan föräldrarna. Trots en ständigt pågående rättslig tvist och flera domar om gemensam vårdnad har barnen bott på heltid hos mamman de senaste fyra åren. Något hon motiverat med att de inte vill vara hos pappa.
Den rättsliga utgångspunkten för hovrätten är att gemensam vårdnad i allmänhet är bäst. Men relationen mellan dessa två föräldrar har varit djupfryst länge, varför domstolen börjar leta efter alternativ.
Det konstateras att två risker finns: dels att barnen utsätts för våld av pappan, dels att mamman exkluderar honom från barnens liv.
Att mannen dömts för misshandel utgör en ”betydande riskfaktor”. Men det har gått flera år sedan de åtalade gärningarna, pappan har sagt att han gått i terapi och vittnen har uppgett att han fått bukt med sitt hetsiga temperament.
Risken för att barnen ska utsättas för våld bedöms vara liten. En bedömning som socialtjänsten efter genomförd vårdnadsutredning för övrigt delar.
Hur är det då med risken för att pojkarna inte ska få träffa pappan? Hovrätten noterar att mamman gjort få försök sedan 2014 för att barnen ska få umgås med honom. Sedan 2016 inga alls.
Domstolen imponeras inte av att hon förklarat att barnen själva fått bestämma. De har varit för små för att fatta sådana beslut.
Det finns en ”betydande risk” för att barnens förhållande till pappan skadas. De kan dessutom påverkas av att mamman och hennes släkt tycker illa om mannen.
Hovrättens slutsats är att båda föräldrarna är kärleksfulla. Men det ligger kvinnan i fatet att mannen under flera år inte fått ha umgänge med sönerna. Det, anser domstolen, är ”mycket allvarligt”.
Därför utses han till ensam vårdnadshavare. Förflyttningen av barnen ska dock ske varsamt och med stöd av socialtjänstemän. Och på sikt, när relationen mellan far och söner är återupprättad, ska barnen bo hos båda föräldrarna.
Rätt eller fel? Eftersom jag inte var på plats under huvudförhandlingen vågar jag inte ha en uppfattning. Den som endast läser domen har inte hela bilden klar för sig.
Men jag kan inte se att Svea hovrätts resonemang är uppenbart tokigt.