Hårdare straff leder till ökad brottslighet

Publicerad 2019-06-23

Föreställningen att man skapar ett bättre samhälle med fler poliser och längre fängelsestraff hör traditionellt hemma i den politiska högern. Och så var det ända fram till det senaste riksdagsvalet när Socialdemokraterna sensationellt anslöt sig till den reaktionära klubben.

Man skulle kanske kunna tro att lag och ordning-högern är en evig företeelse, att de besuttna vid makten alltid och självklart sett strängt på de fattigas brottslighet. Ända in på 1700-talet hängdes ju småtjuvar offentligt ”androm till varnagel”, dvs i syfte att avskräcka. Offentliga avrättningar var dock ett utmärkt tillfälle för ficktjuvar, eftersom publikens uppmärksamhet riktades helt och hållet mot de hängda tjuvarna, medan kollegorna på fri fot passade på att vittja fickor och penningbörsar.

I modern tid ansågs länge att frågor som rörde fångvård och längden på strafftid var en sorts opolitiska tekniska problem som bäst hanterades av rättssamhällets expertis.

Först 1968 blev brott och straff en stor politisk fråga med stark högerprofil.

Det var Richard M Nixon som i sin presidentvalskampanj med  framgång introducerade hårdare straff som politik.

Några år senare i riksdagsvalet 1973 tog Moderaterna efter och gjorde lag och ordning till en av sina huvudfrågor i valrörelsen. Det gick så där.

Men i riksdagsvalet 1991 var det dags igen. För nu fanns det nya högerpartiet Ny demokrati som skyllde brottsligheten på invandrarna och drog moderaterna med sig i tävlingen om vem som var tuffast.

På senare år har Ny demokratis politiska idé kärleksfullt bevarats av Sverigedemokraterna och sedan 2014 är alla politiska partier utom V och MP överens om budskapet fler poliser och hårdare straff.

I det senaste valet tävlade de tre största partierna om att vara tuffare än konkurrenterna. För högerpartierna var den ideologiska linjen inarbetad. Men knappast för Socialdemokraterna, som tidigare företrädde en helt annan politisk linje, att reformera samhället så att ”alla ska med”. Framför allt var Socialdemokraterna främmande för tanken att skylla brottsligheten på invandrarna, den ”nationalistiska” högerns paradargument.

Men i den senaste partiledardebatten i riksdagen stoltserade Stefan Löfven med att nu var det våningssängar i våra fängelser, ett framsteg som han tillskrev den egna politiken.

Den repliken kan gott illustrera det paradigmskifte i kriminalpolitiken som redan är på väg.

Det finns ingen politiker utom möjligen i SD som tror att hårdare straff leder till ett bättre samhälle, eller ens minskad brottslighet. Ingen kriminologisk forskare heller, för den delen. Inte ens Leif GW Persson, om någon undrar.

Konsekvenserna av de reformer som nu genomförs i rasande takt, högre maxstraff, högre minimistraff, avskaffad s k ungdomsrabatt osv, blir obönhörligen ett sämre samhälle och ökad brottslighet. Det vet alla som vill veta.

Kriminalvården bedömer att den svenska fångpopulationen kommer att behöva 9 500 platser mot nuvarande 6 510. Det betyder överbeläggning (”våningssängar”), en brutalare och än mer improduktiv fångvård och nya fängelsebyggen.

Den nuvarande trenden, med i huvudsak minskad kriminalitet och en sjunkande återfallsprocent, kommer att slå över i sin motsats.

Det handlar alltså inte bara om miljardinvesteringar i nya fängelser, utan en säker utveckling mot ett hårdare, brottsligare och sämre samhälle.

Om detta är alla brottsforskare överens. Och det vet alla politiker i ledande ställning.

Med öppna ögon marscherar vårt politiska ledarskap ändå rakt mot en katastrof. Man måste fråga sig varför. Av rädsla för högerpopulismen? Det vore trösterikt med en bättre förklaring, men jag ser ingen.

För övrigt anser jag att…

… det var otur för Julian Assange att han hade en för bra advokat i Sverige. Hade han häktats och blivit utlämnad till Sverige hade han sluppit bli utlämnad till USA.

… det är en lika kul som absurd tanke att det måste till lagstiftning för att tvinga bankerna att tillhandahålla pengar.