Beslutet att inte ge häktade pengar når en ny nivå av enfald

Beslutet att hindra anhöriga från att kunna ge häktade ekonomiskt stöd är befängt.

Dumheten riskerar dessutom att få allvarliga konsekvenser.

En cell på häktet i Huddinge, ett av Kriminalvårdens säkerhetshäkten

Kanske finns det ingen anledning att förvånas.

Att skolflickor ska hindras från att bära slöja, tiggare förbjudas att sträcka ut en hand och be om hjälp och att intagna inte längre får ta emot någon hundralapp är ytterst en konsekvens av vad som mer och mer framstår som vår tids favorithobby:

Försitt aldrig ett tillfälle att jävlas med en redan utsatt grupp.

Visst, kommunen kan ha fått rätt i Förvaltningsdomstol. Ja, myndighetens jurister har vänt ut och in på lagars förarbeten och lusläst förordningar och kan väckas ur djupsömnen och rabbla argument för att de har paragraferna på sin sida.

 

Men besluten har föregåtts av en vilja till förändring, en förhoppning om att majoriteten ska uppskatta att svaga får det sämre. Partier vill vinna val. Myndigheter tävlar om regeringens gunst och finansministerns pengar.

Således har Kriminalvården plötsligt upptäckt att hundralappen till cigaretter från flickvännen bryter mot reglerna som ska hindra finansiering av terrorism och skapa problem för knarkbaroner som vill göra kokainvinsterna lagliga.

En rättsutredning har gjorts och självaste Riksgälden har konsulterats och ingen annan lösning var tyvärr möjlig.

Det är ett beslut som drar ett löjets skimmer över såväl Kriminalvården som penningtvättslagen och som är konstigt på så många sätt att jag har svårt att bestämma mig var jag ska börja.

Mest problematiskt är möjligen att människor som inte är dömda och därför ska betraktas som oskyldiga får sin möjlighet att själva disponera över sina ekonomiska tillgångar så här starkt beskurna.

Oskuldspresumtionen tycks vara slängd i papperskorgen.

Och står beslutet verkligen i överensstämmelse med Europakonventionens artikel om rätt till skydd av privatliv? Jag tvivlar.

Att det av säkerhetsskäl kan finnas skäl till inskränkningar i vissa särskilda fall är begripligt. Men att beslutet ska gälla alla saknar proportioner.

 

Dessutom är myndighetens argumentation svårbegriplig. Det påstås att spårbarheten försvinner när pengar från anhöriga eller vänner sätts in på samma konto som bidrag från Kriminalvården. Pengarna blandas samman.

Men de som har satt in ekonomiska medel har varit tvungna att identifiera sig. Endast någon som har drabbats av svårartad förvirring kan undgå att lyckas spåra de pengarna.

Nu ska häktade klara sig på 90 spänn i veckan i bidrag. I princip ingenting, inte minst för en nikotinist.

Resultatet? Ilska, koncentrationssvårigheter, möjligen rent av en känsla av att vara dömd på förhand. Inte ideala förutsättningar för en person vars hela framtid kanske avgörs i en kommande rättegång.

Frågan är vad beslutet kommer att leda till på anstalterna. Redan har intagna på Kumla och Hall hört av sig till Aftonbladet och pratat om matstrejk och aktioner.

De säger att maten de får inte räcker och att de behöver sina extrapengar för att handla i kiosken.

 

Och det räcker inte med det. Av ett internt PM framgår smått och gott som att pensionärer inte längre får sin pension insatta på sitt konto.

Vad är detta ens?

Finns det skäl att misstänka att Pensionsmyndigheten finansierar terror?

Och en klient som får hjälp utifrån för att betala sin hyra måste i framtiden hitta lösningar "utanför Kriminalvårdens verksamhet".

Låt oss hoppas att det löser sig. Man behöver inte vara Sarnecki för att begripa att det finns bättre förutsättningar för att undvika att återfalla i brott än att bli vräkt och inte ha någonstans att bo.

Det är Stefan Strömberg, Kriminalvårdens tillförordnade generaldirektör, som har fattat beslutet. Strömberg är kompetent och rutinerad och dessutom en hygglig karl.

Men det här är inte en av hans största stunder. Gör om, gör rätt.