”Vi är alla ätstörda”
Jag har en tendens att försätta mig i jäkligt dumma situationer. Jag har just gett mig in i nånting som jag inte vet om jag klarar av. Eller ens vill. Det hela började med en fundering:
Vem har en ätstörning? Jag vet att det är ett känsligt ord, inget att skämta om, som det heter. Anorexi, bulimi och ortorexi. Fruktansvärda sjukdomstillstånd.
Men om ordet ätstörning handlar om att ha en störd inställning till sitt ätande så finns det enligt mig en hel gråzon av faser utanför de tre diagnoser jag just nämnde. Tänk efter, hur många känner du som har ett helt avslappnat förhållande till sin mat?
På rak arm kan jag räkna upp några av varianterna: föra en GI-diet helt utan kolhydrater, bara äta pulversoppor, dricka två stora glas vatten före varje mål, halvera alla portioner, bädda med konstiga oljor eller vinäger, inta bantningspiller med dagliga diaréer, pressa in sig i helkroppsgördlar eller varför inte föra en detaljerad matdagbok?
Låter detta som ostörda tillstånd? Låter det som en skön och sund inställning till mat? Nej, det låter som en ständig kamp och det låter som ångest, ångest, ångest! Att hitta balansen mellan motion och kaloriintag verkar omöjligt. Det finns för få naturliga tillfällen till ansträngning och mycket onyttig mat i vår vardag här i i-landstillvaron. Maten ramlar över oss från sina hyllor, ner i våra korgar och kundvagnar, vi kan inte värja oss. Media svämmar över av information, varningar, regler, tips och gottande i fetma, mat och motion.
Vi älskar att de studsande fettvalkar, man-boobs och celluliter stora som pennställ på tv. Anna Skipper, Biggest Looser och dokumentärer med titlar som ”Världens största tonåringar”.
Hur det blev här lyxproblemet så stort? Själv tror jag att det är just reglerna om hur vi ska och borde se ut som gör maten så laddad. ”Det är så gott, men jag får inte. Jag är sugen och hungrig men jag borde inte.”
Vi är som barn, det förbjudna är det vi vill ha allra mest, och kampen är igång. Jag är själv där: Jag säger, ”du är fin som du är”, men mår samtidigt piss när kläderna från förra året inte passar. Tankarna börjar mala. Jag hamnade i en diskussion med en kompis. I dag, måndag, ska hon återigen ge sig på en ny pulverkur på två, tre veckor. Det innebär att hon helt slutar äta, man rör ner ett pulver i vatten tre gånger om dagen och får i sig mindre än hälften av de kalorier man normalt behöver. Jag sa ”fan, det är ju sjukt, det finns inga genvägar, varför inte bara träna istället?” Vi pratade upprört hela natten och på morgonen gav hon mig ett ultimatum: Sluta bry dig om dina för små kläder på många eller prova pulvret med mig.
Så ni ska jag ge mig in i det, jag ska på studiebesök in i det jag föraktar. Samtidigt lockar det, lite som ”Supersize Me”-dokumentären, fast tvärtom. Hur gick detta till?
Vi är alla ätstörda.