”Jag känner inget hat mot honom i dag”

Publicerad 2016-06-04

När Yvonne bad sitt ex att gå tog han fram en bensindunk.

Han hällde vätskan över Yvonne och sin egen son, 18 månader gamla Samuel.

Sedan tände han på.

Lägenheten blev ett eldhav.

– Jag minns att gräsmattan var våt och att jag rullade oss där för att försöka släcka våra kroppar. Jag minns att min hud knastrade och att jag tänkte: Nu dör vi, säger Yvonne.

Hundratals operationer, oräkneliga frågor och blickar från människor som inte känner dem och tio kämpiga år med minnen och smärtor har gått sedan vi träffades sist.

Då hade Yvonnes expojkvän, Samuels pappa, precis dömts till tolv års fängelse för det han gjorde mot sin familj.

Tio år har gått men jag har inte kunnat sluta tänka på Yvonne och Samuel, och på den andre sonen, Jesse, som blev kvar i den brinnande lägenheten utan att kunna ta sig ut.

Hur går man vidare efter att nästan ha mördats av en person man tidigare litat på?

Hur är det att leva med spåren av det som hänt så tydligt synligt i sitt ansikte?

Nu möts vi igen.

2002 träffar Yvonne ett år yngre Paavo på sin egen inflyttningsfest. Hon faller direkt för hans charm och de inleder en relation.

Yvonne gläds över hur snäll Paavo är mot hennes son från ett tidigare förhållande, Jesse.

Sedan blir Yvonne gravid och då förändras allt – Paavo blir svartsjuk och kontrollerande.

– Han slog mig aldrig fysiskt men det var psykisk misshandel, säger Yvonne.

2004 föds sonen Samuel och Paavo börjar använda knark – först hasch, men snart tyngre narkotika.

Yvonne lämnar Paavo, men han vill inte acceptera att det är slut. Han börjar trakassera henne, både via sms och telefon.

Morgonen den 25 augusti ringer Paavo på dörren till lägenheten i Sundbyberg.

Han vill prata och de dricker en kopp kaffe. Men till slut måste Yvonne be honom att gå, hon är tvungen att hinna till jobbet inom hemtjänsten.

– Då tar han fram en dunk han har i sin väska och så börjar han hälla bensin på mig och Samuel, som jag hade i min famn.

Yvonne ropar: Vad gör du?

– Sedan blev det bara ett eldhav. Han hade kastat bensin över hela hallen så det brann överallt, jag vet inte hur vi kom ut, säger Yvonne.

Under natten hade det regnat.

Det är därför vått i gräsmattan utanför huset.

– Jag rullade oss i gräset. Jag använde mina egna händer för att försöka släcka elden på Samuels huvud, det är därför jag fått amputera vissa av mina fingrar. Jag kände ingen smärta men jag minns att jag hade svårt att andas, att det kändes som att kroppen smälte ihop och att det knastrade om oss. Och jag minns paniken när jag insåg att Jesse var kvar i lägenheten.

Samtidigt uppe i lägenheten tänder Paavo eld även på sig själv och branden är nu utom kontroll.

Jesse, då sju år, är fortfarande kvar i sitt sovrum, i den nu helt rökfyllda och brinnande lägenheten.

Yvonne försöker, svårt skadad, springa in i lägenhetenshuset igen för att rädda sonen men stoppas av boende.

Samtidigt hör Yvonne en duns.

En av grannarna i huset försöker fly undan elden genom att ta sig från sitt fönster till en balkong men halkar, faller och dör.

När räddningspersonalen kommer fram lyckas de hitta Jesse i sovrummet.

Han har fått svåra rökskador men är annars oskadd.

Jesse lyckades inte få upp sovrumsfönstret vilket troligtvis blev hans räddning. Det var fem meter ner till backen, ett fall han kanske inte överlevt.

– Jag kommer ihåg lättnaden när de kom ut med Jesse, när jag såg att han levde, säger Yvonne.

Yvonne och hennes två söner förs till sjukhus.

Innan hon sövs frågar Yvonne sin kirurg:

– Kommer Samuel att överleva?

– Det kommer han.

– Kommer jag att dö?

– Vi vet inte, kanske.

Sedan blir det svart.

Det tar flera månader innan Yvonne vaknar upp igen. Hon har 69 procent av sin kropp täckt med svåra brännskador och får ligga nedsövd, hela tiden svävande mellan liv och död.

Samtidigt kämpar Samuel hårt för sitt liv. Han har fått brännskador på 53 procent av sin lilla kropp.

I den dagbok med bilder som sjukhuspersonalen då för över Samuels sjukhusvistelse ses en liten pojke ligga inlindad i bandage i en sjukhussäng. Sjukhuspersonalen har dokumenterat när Samuel tittar på Nalle Puh, när han äter själv ur nappflaska för första gången. Hela den långa kampen nedtecknad i en liten svart bok.

– Det känns som att det inte har hänt för jag kommer inte ihåg någonting, säger Samuel.

Ett halvår efter att Yvonne och Samuel lagts in på sjukhus ska de få se varandra för första gången.

– Jag satt i rullstol och kunde inte röra mig. Jag kunde inte ta upp honom och krama honom och han kom knappt ihåg mig. Det var otroligt jobbigt att se sitt barn så skadat, säger Yvonne.

Yvonne och Samuel har under de senaste tio åren genomgått fler operationer än de kan räkna.

– Det är nog hundratals, säger Yvonne.

Det är en stor skillnad på den Yvonne jag mötte för tio år sedan. Hon är 43 år i dag och talar lättare om det som hände. Hon har genomgått fler operationer och ögonen är piggare och klarare.

Samuel är inte längre en liten pojke, nu har han till och med vuxit om sin mamma.

Men det har inte varit lätta år.

De har, liksom Jesse, kämpat mot posttraumatiskt stressyndrom och plågsamma minnen.

Det är egentligen först nu som livet så sakteliga har börjat återgå till något slags normaltillstånd.

Yvonne arbetar 25 procent igen i hemtjänsten.

– Det känns bra att kunna jobba igen och att hjälpa andra. Jag fick så mycket hjälp när jag själv behövde det och att det känns bra att kunna ge tillbaka igen, säger Yvonne.

Hon får mycket stöd genom BurnCamp, en lägerverksamhet för andra med brännskador och genom Facebook-gruppen Burning Spirits där andra i liknande situation ger varandra råd och hjälp.

– Det är skönt att träffa andra som är brännskadade, man behöver inte tänka på hur man ser ut, man kan vara sig själv, säger Yvonne.

Jesse har hunnit bli 18 år och Samuel 12. Han går i femman nu. Och han får ofta frågor om vad som hänt honom.

– Det är jobbigt med alla frågor. Nu kanske folk kommer veta vad som hänt mig och inte behöver fråga mer, säger han.

Paavo dömdes 2006 i hovrätten till tolv års fängelse för försök till mord på Yvonne och barnen, för mordbrand och för vållande till annans död av den granne som i panik störtade mot sin död när huset sattes i brand.

Paavo uppgav i rätten att han egentligen tänkt ta sitt eget liv. Men hovrätten ansåg att det hela inte var en stundens ingivelse, han hade med sig bensinen till lägenheten för att hälla den på sin familj och när han sedan tänt eld på sig själv så ångrade han sig och försökte inte hjälpa Jesse ut när han själv flydde.

Yvonne bävade länge för den dagen då Paavo skulle komma ut i friheten.

– Jag gick alltid och såg mig över axeln, jag var alltid rädd, säger hon.

Men ett halvår efter att Paavo kom ut från fängelset tog han sitt liv.

– Jag känner inget hat mot honom i dag. Jag känner bara att det är så otroligt tråkigt och sorgligt det som hänt och framförallt att Samuel och Jesse ska behöva leva med det här hela sitt liv. Jag hade hellre tagit alla brännskador själv, säger Yvonne.

Att Paavo, Samuels pappa, skulle kunna göra något så brutalt som det han gjorde hade Yvonne aldrig kunnat föreställa sig.

– Det skedde så systematiskt, han var nog någon slags psykopat. De bryter ner en lite i taget. Jag tyckte att jag gjorde rätt som bröt upp med honom men det är nog då man ska vara som mest rädd och vaksam.

Hon säger att hon fortfarande ibland kan känna dåligt samvete över det som hände, att hon släppte in Paavo i sitt och barnens liv.

– Men hade du inte gjort det hade ju inte jag funnits, säger Samuel.

– Det har du rätt i. Och det kan jag aldrig ångra, säger Yvonne.

Läs också:

Nya siffran: 251 dödade kvinnor

Läs vår prisbelönta granskning av kvinnovåldet.

KVINNORNA som mördades av män de älskat

MÄNNEN som dödar

BARNEN som blev kvar

Följ ämnen i artikeln