Polisen misstänker: Albin, 16, mördades av sin bästa vän

Eric Tagesson

, 

Mira Micic

, 

Johanna Hellsten

Redan några dagar efter mordet på Albin Einarsen, 16, hittade polisen ett sms i den åtalade mannens telefon:

”På torsdag har de säkert kommit fram till att det var jag”.

Men det tog tre år innan de kunde binda honom till brottet.

Då orkade hans unga anhöriga inte längre bära hans hemlighet – och berättade för polisen.

I torsdags åtalades en 20-årig man, en av Albins närmaste vänner, för mordet som begicks den 9 maj 2014 i Frennarp utanför Halmstad.

I polisens förundersökning framkommer att polisen tidigt visste att det var den nu åtalade 20-åringen som var den siste som såg Albin i livet. Men det tog nästan tre år innan han delgavs misstanke om mord.

Under åren efter mordet tröstade den misstänkte offrets anhöriga. Redan morgonen efter mordet skickade den nu åtalade mannen ett sms till Albins mamma:

”Hej, har Albin kommit hem än? Är jätte orolig för han”. ”Hoppas det inte har hänt något”.

Bara några timmar efter att Albins döda kropp hittades i en liten bäckfåra förhördes den då 17-årige vännen.

Han sa att han och Albin skildes åt vid halvniotiden, vid en busshållplats.

Strax därefter, säger han, mötte han två ”killar” som gick åt samma håll som Albin gått. Han blev ombedd att beskriva dem.

– De var mörkhyade.

I ett annat förhör drar han sig till minnes att Albin bråkade med några killar tidigare på kvällen. Han beskriver dem som att de ”såg ut som albaner”.

Ingenting i polisens anteckningar från förhöret tyder på att 17-åringen är orolig, eller uttrycker några särskilda känslor. 

– Ja, jag förstår inte hur detta har kunnat hända. 

Dagen därpå förhörs han igen. Han lämnar då samma berättelse, om när de skildes åt, vilket ger polisen för handen att han är den siste som sett Albin i livet.

Ytterligare några dagar senare förhörs han igen, och polisen tömmer 17-åringens mobiltelefon.

Polisen hittar ett sms, skrivet till en närstående, fyra dagar efter mordet.

”Nu på torsdag har de säkert kommit fram till att det var jag”.

Den närstående svarar på sms:et:

”Nej skriv inget sånt på sms!!!”

Man hittar också anteckningar i telefonen, skrivna före mordet:

”Jag hade fan kunnat döda Albin”.

I ett femte förhör den 27 juli 2014 ställer polisen frågor om de två mörka männen och ber honom att återigen berätta hur de såg ut, om han skulle känna igen dem om han såg dem igen. Han får frågor om när, och av vem, han fick veta att Albin var död.

Det går sedan två och ett halvt år innan han förhörs igen – då för att delges misstanke om mord.

Men redan tidigt i utredningen finns flera indicier som pekar mot den vid tiden för mordet 17-årige pojken, Albins nära vän.

Han är den siste som ser Albin i livet.

Albin talar strax före mordet med sin syster i telefon och säger då att han är i en skog – tillsammans med den nu åtalade mannen.

Ungefär samtidigt som Albin avlider kan man via mobilpejling konstatera att 20-åringen är i samma område som Albin, eftersom han då skickar ett sms till sin flickvän. Ungefär samtidigt slutar Albins telefon att ge signal.

Hans berättelse ändras från förhör till förhör.

I hans telefon finns ett sms skickat fyra dagar efter mordet: ”På torsdag har de säkert kommit fram till att det var jag”.

I telefonen har han skrivit att han ”kunde döda” Albin.

Men 17-åringen grips aldrig.

I polisens första rapport, efter att en man under sin morgonpromenad slagit larm om en kropp i en bäck, skriver polisen: ”Okänd man har avlidit genom olyckshändelse.”

I förhören uppger dock ambulanssjuksköterskan, som var den förste som var framme vid kroppen, ”att detta kunde vara en brottsplats varför han inte rörde något.”

Han säger också att han såg att den döde hade jack i pannan och var blå om halsen och att han också hade andra skador i ansiktet.

Kriminaltekniker är förvisso på plats vid bäcken under lördagen men först under söndagen, alltså dagen efter att kroppen hittats, inleds en brottsutredning.

Efter att Albins kropp hittas i bäcken under lördagsmorgonen förs den till bårhuset.

Det är Albins morfar som får identifiera sitt 16-åriga barnbarn. Därefter görs kroppen i ordning för anhöriga och familj.

20-åringen vill också se Albin, vilket Albins syster tycker är opassande, har hon berättat i förhör.

– Jag fick en obehaglig känsla över att allt inte stod rätt till. Jag berättade om denna känsla för mamma, men mamma hade pratat med honom och tyckte att som Albins bästa vän, skulle han få ta ett värdigt farväl.

Tiden går. Den nu åtalade mannen är med på Albins begravning. Han skakar av gråt, och tröstas av Albins pappa.

Flera gånger de kommande månaderna besöker han Albins grav. Lägger ner blommor. På sociala medier uttrycker han sin sorg, och sitt stöd för Albins familj.

Men han är inte ensam om sin mörka hemlighet.

Redan på mordkvällen erkänner den 17-årige pojken för en ung anhörig att han dödat Albin.

Han kommer hem vid halv nio-tiden, alltså bara en halvtimme efter att Albin dödats, drar med sig den anhörige in på toaletten och säger: ”Albin är död”. Han visar bilder på Albins döda kropp, som han tagit med sin mobiltelefon.

Tolv timmar senare hittas kroppen.

Ytterligare ett par dagar senare visar den åtalade mannen bilderna på Albins döda kropp för ytterligare en ung närstående.

Efter att ha visat bilderna raderar han dem, och trots att polisen ett par dagar senare tömmer telefonen hittas inte de raderade bilderna.

De två närstående som vet om den mörka hemligheten har sagt att de i flera års tid försökt förmå honom att gå till polisen och erkänna.

En av dem var i höstas på en fest tillsammans med en avlägsen släkting till den mordmisstänkte.

På festen spelas ett spel med olika frågor som ska besvaras sanningsenligt. Den anhörige till 20-åringen får ett kort med texten ”Berätta din största hemlighet”, men svarar att hon inte kan.

I stället går hon ut på balkongen tillsammans med släktingen. Släktingen frågar vad det är för hemlighet, och den anhöriga svarar: ”100 000 på två ben”.

Släktingen berättar senare i förhör att hen förstod att det handlade om mordet på Albin, då den anhörige tidigare nämnt att det finns en belöning på 100 000 kronor till den som berättar vem som dödat honom.

Dagen därpå berättar den anhörige för släktingen att det var 20-åringen som dödade Albin, och att denne hade tagit bilder på kroppen, och att hon var rädd för 20-åringen.

Hon säger att hon inte vågat berätta för någon om vad hon visste och att hon mår dåligt.

En vecka senare kontaktar släktingen polisen och berättar vad hon fått höra.

Polisutredningen tar ny fart. 20-åringens anhörige kallas till förhör, och bekräftar uppgifterna. Hon berättar också om att ytterligare en person i 20-åringens närhet känner till hemligheten. Även den personen kallas till förhör – och berättar.

Den 2 februari i år konfronteras 20-åringen med uppgifterna som polisen fått från två närstående till honom. Bland annat att han detaljerat berättat om hur det gått till när han dödat Albin samt att han visat bilderna på offrets kropp för de två anhöriga.

20-åringen grips i slutet av januari och i det första förhöret delges han misstanke om mord.

Men förhöret pågår bara ett tolv minuter.

”Förhöret avbryts då XX är uppenbart ledsen över de påstådda misstankarna”, heter det i förundersökningen.

Nästa gång han förhörs berättar polisen att hans anhöriga berättat för dem vad han sagt, och visat. Men han fortsätter att neka.

– Jag har ingenting med Albins död att göra.

Poliserna pressar honom nu hårt, men han nekar bestämt.

Också i det tredje förhöret nekar han. Men sedan händer något. Klockan är ett par minuter i elva, den 2 februari i år, när det fjärde förhöret hålls.

20-åringen själv säger ingenting. Det är hans advokat som berättar vad som hände i skogen.

– Min klient slår till Albin, ett kraftigt slag i ansiktet, han faller omkull, därefter så tar han stryptag på honom. Hans avsikt är inte att döda honom men det blir konsekvensen av det här.

Tre dagar senare berättar 20-åringen själv:

– Jag slog han ett slag i ansiktet, men jag vet inte riktigt var ... så ja, knockades han eller vad man nu säger. Han ramlade ihop så satte jag mig på han, satte mig och skulle ta ett stryptag, men det var ju inte hårt för han var ju inte vid liv eller så här medvetandet så jag satt inte hårt, men så kom där en svart vägg framför mina ögon så jag såg ingenting.

Han säger att han när han ”vaknade upp” försökte göra hjärt-lungräddning på Albin.

När han inte får någon reaktion släpar han ner Albins kropp till bäcken, och lägger honom där, med ansiktet ned i vattnet.

Några dagar går. Plötsligt ändrar han sina uppgifter igen. Nu säger han att han inte alls lämnade Albin i bäcken, utan vid stigen, och att Albin då var vid liv.

Han säger att han mötte två män när han lämnade platsen, som han tidigare berättat om. Han kände igen den ena, säger han, och berättar att Albin var skyldig honom pengar.

Men snart sticker polisen hål på historien, och 20-åringen erkänner, och följer med till platsen och visar hur han dödat Albin.

Åklagaren Gisela Sjövall säger att erkännandet varit avgörande för utredningen.

– 20-åringen har varit intressant från början. Men vi har inte lyckats komma längre än att konstatera att han är en intressant person som sett offret sist i livet. Men sen har vi inte kommit längre. Och det har varit en oändlig ryktesspridning, utpekanden åt flera håll och det har kommit in många olika uppgifter.

– Det finns ingen teknisk bevisning som binder honom till platsen, eller något vittne som säger att han varit där. Då är hans egna uppgifter avgörande.

Sms:et som 20-åringen skickade direkt efter mordet, anteckningen i 20-åringens mobil, att han var den sista personen som sett Albin i livet och telefonpejling – allt det materialet fanns tidigt i utredningen.

Varför räckte inte det då om ni till och med hade misstankar mot 20-åringen?

– Ja det är besvärande, visst är det så. Men detta är inte tillräckligt enligt min bedömning för att konstatera en konkret brottsmisstanke mot honom när man inte har något som binder honom dit när det sker.

Vad är skillnaden bevismässigt, då i början och när han sedan grips?

– Skillnaden är att polisen via en tredje person fått kännedom om att han har lämnat uppgifter själv till nära anhöriga direkt efter händelsen. Det finns konkreta uppgifter om att han gjort det, han har själv berättat det och berättat att han ströp Albin. Då blir det konkret.

Polisen har aldrig hittat bilderna som de både anhöriga säger sig ha sett, och som 20-åringen erkänner att han tagit.

– Vi har verkligen försökt att kunna hitta de bilderna, eller återskapa dem. Telefonen har varit inne hos tekniker flera gånger.

Albins mamma säger i förhör att hon är helt förkrossad över vetskapen om misstankarna om vem gärningsmannen är.

– Jag känner mig totalt sviken och utelämnad av den person som jag har sett som Albins bästa vän. Den känslan som jag bär med mig är fruktansvärd.