”De kallar mig Wonder Woman”
Åsa Erlandson: Nej, maj är ingen Golgatavandring
Men det var väl ett himla gnäll! För ett halvår sedan genomled vi julgnället (”Guud vad jobbigt att träffas och äta god mat och ge varandra presenter. Fatta!”) och nu är det dags för det årliga majgnället. Jag begriper ingenting.
För mig är det helt normalt att ha eftermiddagar som en kringresande enmanscirkus – det är bara bjällrorna på fötterna som saknas. Och det gäller inte bara maj månad utan flera gånger i veckan startar jag 15.00 med olika hämtarturnéer som innefattar barn i olika åldrar i olika stadsdelar med olika sorters ”påsar” (gympapåsar, fotbollspåsar, teaterpåsar) och olika tunnelbanelinjer. Några timmar senare har jag lyckats frakta hela skocken hem till mig och pressat igen ytterdörren och nästa cirkus startar. Och vet ni vad? Det är inte ett dugg jobbigt. Inte det minsta. Hemma hos mig får man springa, hoppa från soffan, slåss med svärd och sjunga falsksång alldeles för högt – så länge man är glad. Det är den enda regeln som gäller.
Andra dagar slutar hämtarturnén på en fotbollsplan, en djurklubb eller i en simhall och lillasystern åker med som en vante på alltihop och inte heller det är jobbigt. Vi har ju kul! Att dra omkring med ett gäng sexåringar på stan och lyssna på dem är faktiskt något av det roligaste som finns (sist fick vi sällskap av en tio meter lång, rostig kedja).
Andra föräldrar checkar oroligt: ”Är det verkligen okej? Orkar du? Annars kan vi ställa in” men jag tänker bara att vaddå, vad skulle alternativet vara? Åka hem och någon blir uttråkad och någon annan börjar gnälla och till slut börjar lillasyster dra av stumporna på storebror som hämnd för att hon inte får äta upp Ödets Gåva, ett legoskepp som tog åtta dagar att bygga upp. Tiden då jag kunde åka hem och göra det jag verkligen vill (slänga mig på soffan och okynnessova/okynnesäta/okynnesringa polare) är ändå förbi. Då är det lika bra att hitta på något roligt, och vad kan vara roligare än att träffa kompisar? Stora, som små.
Nej, maj är ingen Golgatavandring. Jag märker inte ens någon skillnad mot årets övriga månader. En kompis mamma kallar mig Wonder Woman. Då tänker jag att hon är Lättimponerade Woman.