Sveriges bråkigaste kvinna utsedd
Uppdaterad 2011-12-23 | Publicerad 2011-12-15
Ikväll hyllas landets bråkigaste kvinnor under pompa och ståt på Passion for Business årliga event.
49 kvinnor firas för att de höjt rösten i styrelserum, i politiken, i media, på universiteten och i kulturen.
Anna Serner, nytillsatt VD på Filminstitutet är värst – eller bäst – av alla.
För fjärde året har Passion for Business listat arbetslivets 49 bråkigaste kvinnor, där ”bråkig” fått betydelsen nydanande, modig och kreativ.
Grattis Anna, du är Sveriges bråkigaste kvinna, hur känns det?
– Det är naturligtvis en stor ära om man vet vad bråkig betyder. Av egen erfarenhet vet jag hur viktigt unga kvinnor tycker att det är med förebilder i arbetslivet. Att bli utsedd till en modig förebild som vågar driva frågor är en stor ära.
Varför är du bråkigast i Sverige?
– Därför att jag vågar sticka ut från mängden och driva frågor som ofta upplevs jobbiga. Jag vågar stå för feministiska perspektiv och säga ifrån när jag tycker något är fel. Jag har adresserat att könsfördelningen i filmbranschen är oacceptabel. Skälet till att det är fler män i toppen beror inte på att de är bättre utan att de har fått ta mer plats.
– Jag har så många gånger blivit ifrågasatt som mamma för att jag är chef och fått höra att jag är skild för att jag är chef på jobbet. En man skulle aldrig få en sån dubbel bestraffning. Kvinnor blir alltid misstänkliggjorda för än det ena, än det andra.
Vad bråkar du mest om?
– Det står i filmavtalet att man bör sträva efter 40-60 i fördelningen mellan män och kvinnor. Jag tycker att det är larv, vi ska eftersträva 50-50. Annars slutar det alltid med att det är 40 procent kvinnor och majoriteten män. Vi ska inte alltid räkna millimetrar men sträva efter 50-50 på sikt.
– Vi har forskat klart kring jämställdhet, nu är det dags att agera. Min första uppgift blir att ta reda på var, i vilket steg som kvinnor sorteras bort och se till att det systemet förändras. Till exempel vill jag införa ett coachingsystem för kvinnliga regissörer. Bland regissörer vet vi att det idag är 70 procent män och bara 30 procent kvinnor. Kvinnliga regissörer skulle kunna coachas av kvinnor som gått igenom samma sak.
Hur blev du så tuff?
– Det är nog flera olika anledningar. Jag har jobbat mycket med mig själv och blivit väldigt trygg i min yrkesroll. Jag har alltid tänkt att jag har lika mycket att säga världen som alla andra och att jag har rätt att ta lika mycket plats som någon annan. Är man trygg orkar man argumentera för sin sak. Jag viker inte för motstånd. Min pappa dog när jag var 17 och jag har haft ett antal livskriser där jag har varit tvungen att jobba med mig själv. Det har gjort mig starkare.