”När jag såg isflaken flyta över huvudet var jag inte kaxig”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-05
Gunnar, 63, låg i iskallt vatten i 40 minuter
Isen låg blank och fin, temperaturen var runt sju minusgrader – perfekta förhållanden för en tur på sjön.
Gunnar Kammarbo, 63, tog en kort skridskotur. Då gav isen vika under honom och 40 minuters kamp för att överleva inleddes.
– Jag hade några dagar kvar i livet, det är tydligt, säger Gunnar.
Hemma i köket i Buska i södra Dalarna tickar köksklockan högt. Kaffe med dopp står uppdukat och hunden Anja följer oss lite slött med blicken. Det är en gammal dam. En riktig spishund, som Gunnar säger, när hon ligger och gonar sig vid kaminen. Det är en vacker vinterdag, precis som den där januaridagen för två år sedan.
Gunnar har bott i byn Buska, mellan Horndal och Avesta, sedan barnsben och han känner väl till Buskasjön och hur den beter sig. En bäck har sitt utflöde i sjön och gör den delen förrädisk. Men det är sådant som Gunnar är trygg med.
Begav sig ut på isen ensam
Han klädde sig, tog med sig hunden och tänkte bara ta några varv på sjön med sina nya och extra långa långfärdsskidor. Gunnar litade helt på isen och hade inga dubbar med sig. Runt handlederna hade han skidstavar. Ingen visste om hans planer. Hustrun Maj var på jobbet. Klockan var tre på eftermiddagen.
Han hann inte åka särskilt långt. Men kunde ändå konstatera att det var riktigt fin is, säkert nästan ett par decimeter tjock. Vad han inte tänkte på var att den senaste tidens temp-eraturväxlingar hade gjort isen förrädisk som en våris. Gunnar hörde hur det knakade men tänkte inte närmare på det. Isen gör ju så. Han var ändå 50 meter från åns utlopp, som han undvek.
Isen gav vika
Plötsligt brast isen under honom. Han hamnade i vattnet men blev först inte orolig.
– Jag var helt säker på att jag skulle kunna ta mig upp själv. Men väldigt snart blev jag varse hur hal is kan vara, det går nästan inte att föreställa sig, säger han.
Som den vana vinterbadare han är undvek han att dra i sig vatten. De flesta av oss reagerar med att andas in av chocken när vi hamnar i iskallt vatten. Att Gunnar inte gjorde det bidrog med all säkerhet till att han överlevde.
– När jag åkte in under isen och såg isflaken flyta över huvudet på mig, ja, då var jag inte kaxig, säger han.
Ganska snabbt förstod han att det här skulle han inte klara själv. Han började ropa på hjälp. Han kämpade för att få av sig stavarna, en lyckades han få av. Den la han på isen och använde för att vila på. Eftersom han arbetat som ambulanssjukvårdare i 34 år visste han hur kroppen reagerar på kyla. Han förstod att det var bråttom.
– När jag kom under isen för tredje gången tänkte jag faktiskt: ska jag ge upp nu? Men jag bestämde mig för att leva, säger han.
Gunnar började få tecken på att hans liv var i fara. Det blev grumligt för ögonen, en signal på att man håller på att gå in i medvetslöshet. Sjunker kroppstemperaturen till 32 grader börjar man normalt tappa omdömet. Men Gunnar var hela tiden rationell.
Anja sprang under tiden längs strandlinjen och ylade och tjöt efter husse. Sjön ligger inte mer än 300 meter från familjens hus och det finns flera bofasta i byn. Men skulle någon höra hans rop mitt på eftermiddagen?
Grannarna räddade Gunnar
– Hade det blåst den där dagen hade vi inte suttit här nu. Varje sekund var en kamp. Vissa saker flimrade förbi i tankarna, barn och barnbarn och tanken på att jag kanske skulle försvinna för dem, säger han.
Han ropade och ropade och till slut hörde grannarna Per och Eva Lövgren honom.
– När jag såg dem var jag helt säker på att jag skulle överleva. Det var en sådan lättnad, säger Gunnar.
De var ute och rastade sin hund men valde inte den väg de brukar ta. Det räddade Gunnar. Per och Eva uppfattade snabbt allvaret i situationen. Eva rusade hem och ringde efter ambulansen. Per hittade ett gammalt rep som han kastade åt Gunnar. Han tog sig ut på isen med en gammal eka som hjälp.
– Jag kunde inte hålla i repet men på något sätt lyckades jag linda det runt handleden och sedan bita fast det med tänderna, säger Gunnar.
Då brast repet. Det var gammalt och utnött. Situationen var nu närmast panikartad. Men som genom ett under hade ytterligare ett grannpar, Britt och Bertil Andersson anslutit sig. Och Bertil hade med sig ett nytt rep.
Samma procedur upprepades nu. Gunnar virade med sina sista krafter repet runt handleden, fick in repstumpen i munnen och bet till. Nu höll det. När han väl kom upp var han medvetslös. Han hade legat nästan 40 minuter i isvaken. Eva satte på honom en torr mössa och Britt lindade filtar om honom. Ambulansen kördes av hans gamla kolleger.
– De och mina grannar är mina hjältar och räddare. Ambulansmännen lyckades till och med sätta dropp – fast det inte ska gå i en så nedfrusen kropp. När de tog tempen på mig i ambulansen hade jag en kroppstemperatur på 28 grader, säger han.
Hemma dagen efter
När Gunnar vaknade till nästa gång låg han på Falu lasarett och frös något så fruktansvärt. Men det är ett gott tecken. När han väl kom in på sjukhuset hade han en temperatur på nästan 33 grader. På lasarettet värmde man upp honom kroppsdel för kroppsdel.
Det som räddade Gunnar var hans fantastiska fysik. Men också förmågan att behålla lugnet och inte drabbas han av panik. Dessutom var han klädd i lager på lager och hade inga tunga kläder som drog ner honom.
Efter bara en natt på Falu lasarett kunde han komma hem.
– Jag var hes i en vecka efteråt och rösten bar inte. Dessutom hade jag ont i ljumskarna av att ha kämpat så länge i vattnet. Men jag blev faktiskt inte förkyld. Jag var bara trött ända in i märgen länge efteråt, säger han.