Efter två år i särskola: Alex, du är helt normal

Kerstin Weigl

helskärm

Mamma, då är jag ju inte idiot!” utbrast Alex på mötet med den nya psykologen. Nya tester visade att han är normalbegåvad.

Då hade han gått två år i särskolan, bedömd som lindrigt utvecklingsstörd.

Den första psykologen gjorde ingenting otillåtet när hon efter mindre än fem timmars umgänge med elvaårige Alexander Henriksson fastslog att han är utvecklingsstörd. Hennes utlåtande byggde på gängse intelligenstestet WISC III, vilket formellt är det enda som krävs för att skilja särskolebarn från andra barn.

Mamma Jeanette Olsson i skånska Veberöd visar mig utlåtandet, en knapp sida text, och berättar hur glad hon var 2003 när Alex skulle utredas för dyslexi, vilket hon önskat sedan skolstarten. Hon tyckte också att han verkade deprimerad.

Beskedet att sonen är lindrigt utvecklingsstörd var en chock, hon grät.

– Men tänk vilken tur att en särskola ska öppnas här, sa psykologen.

Någon dyslexiutredning behövdes inte längre, enligt psykologen. Pojken hörde hemma i särskolan. Ty sådan är den svenska unika modellen: barn med intelligenskvot 70 går i skola för sig.

Jeanette gick med på att flytta Alex. Psykologen tryckte på att sonen aldrig skulle kunna få samma stöd i en vanlig skola.

Men storebror, som även han kämpade med matten frågade: ”Ska jag också idiotförklaras?”

Fortfarande var det som hände Alex varken ovanligt eller anmärkningsvärt. Alltfler svenska barn går i särskola, för närvarande 13 884. Exakt hur de har utretts vet vi inte, det är inte reglerat annat än som allmänna råd i en skrift från Skolverket.

Men Alex var inom sig säker på att han hamnat fel, att han inte var som de andra, de han såg som idioterna. De talade inte som han, rörde sig inte som han. Han pratade med en kompis om sin känsla, men inte med någon vuxen.

– Inte ens med mamma, säger han tyst.

Alex är inte ”idiot”, lika lite som andra särskoleelever. Men själv upplevde han det så, vilket sätter fingret på problemet med den svenska sorteringsmodellen. Norge och Danmark har exempelvis slopat den, där tillhör alla barn samma grundskola, oavsett behov.

I Sverige har i stället inskrivningen i särskolan fördubblats sedan 90-talet.

Alex nya lärare i den nya fina särskolan var fantastiska. Alex gjorde framsteg. Lite väl fantastiska framsteg, tyckte man. De bad att Jeanette skulle begära ännu en utredning, denna gång i Ystad. Ett team följde Alex under ett halvår och gjorde flera grundliga tester.

Några dagar efter Alex 13-årsdag satt han och Jeanette i fåtöljer runt psykolog Margareta Grundels besöksbord och fick ingående förklarat att han är normalbegåvad, men med betydande läs- och skrivsvårigheter.

– Det första hon sa, berättar Jeanette, var Alex, du är helt normal.

– Då grät både Alex och jag.

Alex går snart ut nian. Det är inte säkert att han klarar godkänt i matematik och svenska. Han borde gå om nian.

– Det orkar jag inte, säger han.

Alex fick rätt diagnos sex år för sent. Ingen kommer att klandras, varken psykologen eller skolchefer. Det tog några år för Jeanette att repa mod för en anmälan, och ärendet blev för gammalt för att ansvarsprövas.

Även förra året ökade inskrivningen i särskolan.

Utbildningsminister Jan Björklund gillar modellen. ”Genom att göra särskolan ännu bättre kan vi förändra de negativa attityder som många har”, sa han i riksdagen den 23 januari i år.