Istanbul bjuder på turkisk konfekt

Schlager-EM avgörs vid Bosporen

Snart riktas Europas ögon mot Istanbul - och här hemma kommer vi att hålla tummarna för Lena Philipsson när årets schlagerfinal avgörs den 15 maj.

Och liksom när öst och väst då ska mötas på schlagerscenen är även mötet med staden Istanbul en skön blandning.

Följ med Resas Sture Olsson på hans sjätte resa till Turkiets största stad, den här gången tillsammans med fotografen Veronica Karlsson.

På Istiklal Çaddesi jäktar kvinnor i åtsittande tröjor och lågt skurna jeans förbi några medsystrar gömda bakom svarta kläden och slöjor, kara çarsaf.

Vid Nimet Özden-moskén försöker luggslitna män från landsbygden upprätthålla ett slags byliv i skuggan av futuristiska skyskrapor .

Böneutropen från minareterna ignoreras av ungdomarna på barerna längs de nyrikas paradgata, Bagdat Çaddesi.

Vi befinner oss i skilda världar.

Det är samma stad.

Det här är Istanbul.

Gyllene hornet är gränsen

Vi har lyckats slita oss från envetna försäljare, undvikit att trampa i hushållsprylar, kläder, klockor, verktyg, frukt och rostade kastanjer som ligger i en röra i gatumyllret. Historiska och kulturella landmärken som Topkapi-palatset, Blå moskén och Hagia Sofia överger vi vid en annan skarp gräns: vattnet Gyllene hornet. Här delas stadsdelen Stambul, sedan kommer mera vatten i det drygt 30 kilometer långa sundet Bosporen som delar Istanbul i Europa och Asien.

På trappan till Yeni-moskén står några småflickor och matar duvor som ser ut att kunna kväva sina välgörare. Runt hörnet håller en sko-vaktare uppsikt över en rad persedlar som männen har lämnat medan de utför sin bön inne i byggnaden.

"You like?"

- Istanbul good? You like? frågar bondfångaren med ett förhoppningsfullt leende.

Han bryr sig nog inte om vad vi tycker. Han vill sälja. Han säljer mattor. Klockor. Utflykter. Förmodligen allt som en besökare kan tänkas visa intresse för.

Han kan dock inte sälja vad vi samlar: intrycken av Istanbul, fantasin som framkallar förnimmelsen av Konstantinopel. Tråden mellan det som var centrum i det bysantinska riket fram till 1453 då sultanen Mehmet II upprättade det ottomanska riket. Det fick i sin tur ge sig för Mustafa Kemal, alla turkars fader Atatürk, som grundade det moderniserade Turkiet 1923.

Vi får faktiskt lugn och ro och kan samla både tankar och intryck på färjan från kajen i Eminönu. För motsvarande sex kronor och efter knappt 20 minuter förflyttas vi till en annan värld: Välkommen till Örtaköy.

Modernt och välordnat

Även ett ovant turistöga ser den omedelbara scenförändringen. Det är modernt, välordnat, upprustat, välmående.

Området Örtaköy, med moskén som sultanen Abdülmecid lät uppföra 1854 vid vattnet, har blivit den bemedlade klassens och de sekulariserade ungdomarnas mötesplats på framförallt söndagar. På gågatorna säljs krims-krams av snitsigare design. Här smakar kumpir (bakad potatis med diverse fyllningar) och gözleme (crêpes med ost eller köttfärs) bättre än i andra stadsdelar. Folk kommer i en aldrig sinande ström från närbelägna Tesvikye/Nisantasi-kvarteren där Turkiets hetaste designers har sina butiker, framförallt längs gatorna Valikonagi och Abdi Ipekçi Çaddesi. Den turkiska rockdivan Burcu Günes framför kärlekssången Çile Bülbülüm från en cd-anläggning och alla sjunger med. Det kunde vara en vattenfestival i vilken europeisk storstad som helst.

Men det är en vanlig söndag i det moderna Istanbul.

Tripp till Asien

Snett över sundet - på den asiatiska sidan bara några kilometer bort - ligger Kuzgüncuk. Dit tar vi oss med taxi, mest för att få uppleva utsikten från den mäktiga Bogaziçibron. Att åka hit med båt är enklare.

Kuzguncuk är ett ovanligt exempel på religiös tolerans. Armeniska kristna kyrkan ligger vägg i vägg med moskén, två grekisk-ortodoxa kyrkor är verksamma och vid huvudgatan Icadiye Çaddesi ligger två synagogor. Miljön är som hämtad ur en film - och det är väl just därför som många turkiska filmer spelas in här.

I gränden Pazar Kayici sitter några unga män och gamla gubbar och spelar bräde, tavla turka. Mogna fikon, frukt, fisk och blommor lockar från överfyllda gatustånd. Utanför rakstugan hänger frottéhanddukarna på tork i solen och ljuvliga dofter sprids från bageriet i källarvåningen på ett gammalt trähus. Här går livet sin gilla gång, som det har gjort i århundraden, och vi är mitt i ett liv som ännu är så främmande för den europeiska pulsen.

Dags för båtfärd igen. Färjan ska ta oss till Karaköy och vi ska kastas tillbaka in i stadsdelen Beyöglus moderna tempo. En man sticker ett flygblad i våra händer. Jag vet inte vad han vill, vad han propagerar för, men rubriken lyder: "Istanbulu dinliyorum, gözlerim kapali" - jag lyssnar till Istanbul medan jag håller mina ögon slutna.

Vi blundar knappt ett ögonblick.

Varje sekund vill vi registrera allt i Istanbuls skilda världar.

Sture Olsson