Inte ens salo dödar min Kievlängtan

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-18

Nära – men ändå så långt borta.

Litet – men ändå med elefantiasissyndrom och mångmiljonstadens puls.

Lantligt och tafatt – med en politisk temperatur som ständigt är på gränsen till revolution och i fokus för Europas intresse.

Kiev är staden som inte släpper greppet om mig.

Ukraina ... Kiev? frågar ni med skepsis.

Just det.

Om man nu en gång har drabbats av obotlig östatssjuka är det svårt att inte falla pladask för Kiev. Och kan man tänka; visumkravet är avskaffat för svenska medborgare!

Kiev har hukat under många ok: krig, ockupation, politisk turbulens och den ofattbara kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Fortfarande vill Ryssland utöva sitt sovjetiska arvsinflytande över Kievs maktcentrum. Det märks vid en hastig anblick. Gatubilden visar både Leninstatyer, tiggande gummor i hucklen och skramlande spårvagnar sida vid sida med sanslös lyx, maffialiknande typer och blonda babes i full fart mot den nu förhärskande kapitalismens ideal.

På torget Maidan där stadens skyddshelgon, ärkeängeln Michail står staty kan man alltid hitta små folksamlingar och grupperingar som demonstrerar och pratar politik.

En promenad längs paradgatan Chrisjtjatik erbjuder pubar, butiker, chica kaféer och modemedvetna ungdomar. Vid torget Bessarabska ligger centrala saluhallen med sitt brokiga varuutbud.

Den slingrande gatan Andriyivsky Uzvi är ett slags ”Kievs Montmartre” med sitt tingeltangel-utbud av souvenirer.

Kiev för mig är en båttur på den mäktiga floden Dnipro (Dnjepr) och att ta sig till ön Hidro Park, ett slags Gröna Lund, där folk grillar, dansar, badar och dricker öl och vodka.

Kiev är som vackrast när solen glimmar i de förgyllda lökkupolerna över det fascinerande Lavraklostret.

Kiev kan också ge mig rysningar vid blotta tanken på den ”delikatess” som heter salo. Det är rent ister, grisflott som är naturellt eller lätt rökt och som äts på mörkt bröd till en stor sup vodka. Men inte ens tvångstanken på denna tvivelaktiga föda kan döda min längtan till Kiev.

I varje nummer delar våra medarbetare med sig av sina personliga favoritresmål.