Resas redaktör: Kan jag få min öl snart?
Det finns olika sätt att närma sig nya kulturer, men inget är så effektivt som att lära sig åtminstone några få ord på det nya landets språk. Och använda dem.
Oavsett var man befinner sig är ett ”hej”, ett ”tack” eller ett ”vi ses” en bra öppnare för trevligheter i olika former.
Jag brukar tyvärr själv inte nöja mig med de där små orden. Mina språkliga ambitioner rusar gärna i väg till en nivå där jag pratar som lokalborna själva. Åtminstone tror jag det själv.
Mest lurad i de här sammanhangen blev jag av kurspresenten Buongiorno Italia, studiehäfte och kassettband, 2001. Kursen gick varm i bilen hela våren. Så pass att jag – faktiskt – fick ur mig hela meningar vid glasskiosken i Cefalù på Sicilien framåt sommaren.
Tyvärr ingick inte språkförståelse i grundkursen. Jag förstod därför inte ett ord av vad glassgubben svarade, utan tvingades ständigt rädda mig med ett ”si”. Det var alltid lika spännande att se vad det blev för smak på glassen – för att inte säga hur många kulor jag fick.
Språkfadäserna har blivit många med åren. Min värsta torde vara denna, hämtad i en bar i Santa Monica, Los Angeles:
Jag: May I have a beer, please?
Bartendern: But of course.
Jag (efter en stund): Eh, a beer, please?
Bartendern: Yeah, but of course.
Jag (sekunder senare, fundersam över varför bartendern bara stod där): The beer?
Då fattade jag plötsligt, när bartendern, extra långsamt svarade:
– Bud or Coors?
Det här med språkkurser har blivit allt populärare – och inte bara bland unga. Nej, allt fler äldre, till och med pensionärer, hör av sig till oss på redaktionen och undrar om man kan läsa spanska (trendspråk nr 1 tillsammans med kinesiskan) i Guatemala eller om det finns språkresor till Mexiko.
Helt klart är att det är lättast att lära sig ett nytt språk, eller vässa sina sedan länge insomnade kunskaper, på plats. Det är förstås också mycket mer givande och en chans att komma närmare landet.
Men med åren blir det trots allt lite svårare.
Jag misstänker själv att alla mina egna språkgrodor har med gener att göra. Jag glömmer aldrig min fars egen ”but of course” i Las Las Palmas ett jullov på 1970-talet. Varje dag mötte vi två artiga kvinnor vid hotellet. De hälsade alltid: ”Buenos dias” eller ”Buenas tardes” beroende på vad klockan var.
Men min far, han svarade alltid stolt:
”Buenos Aires!”.