De bor i en flytande värld

I sydostasiens största sötvattenssjö lever Kambodjas sjönomader

Gunga på södra Asiens största sötvattensjö.

Tonle Sap fascinerar. Den stiger och sjunker, ökar och minskar, i takt med de årliga monsunregnen över Kambodja.

Och ute på sjön finns en stor sevärdhet: de flytande byarna.

Vid en titt på Kambodjakartan dras ögat genast till den stora vattensamlingen som är det lilla sydostasiatiska landets dominerande geografiska fenomen.

Vi kommer hit den smärtsamma vägen. National Highway 6 från Poipet, gränsstaden mot Thailand, över Sisophon till Siem Reap måste vara en av Asiens absolut uslaste huvudvägar: obelagd, skumpig, full av djupa gropar och med skrangliga järnbroar som knappast underhållits sedan 1800-talet och som man åker över med hjärtat i halsgropen.

Men det finns också en belöning, särskilt om man har kameran beredd. Smaragdgröna risfält så långt ögat når. Här och var syns barn som badar i de vattenfyllda fälten, eller kvinnor som sitter stilla och metar med sina typiska vidbrättade kägelformiga hattar.

Här tycks tiden ha stått still i hundratals år, med undantag för en och annan bil och moped och ett salustånd här och där med coca-cola och Angkor-öl.

Siem Reap, en och en halv mil från Tonle Saps norra strand, är porten till de magnifika Angkortemplen. Staden passar också bra som avstamp för en tur ut på Tonle Sap – som på khmer, det inhemska språket, helt enkelt betyder Storsjön.

I hamnbyn Chong Kneas är det inga svårigheter att bli med i en båt med rorsman. Det finns särskilda turistbåtar men den lokala fiskarbefolkningen är också intresserad av att ta med resenärer i sina egna båtar.

Tonle Sap är en märklig sjö, som växer och krymper dramatiskt beroende på säsong. Mars till maj, under de torraste och hetaste månaderna, är sjön som minst, cirka 2 500 kvadratkilometer (lite större än Vättern) och djupet är bara två meter.

När monsunskyfallen börjar i juni sväller Tonle Sap och når i oktober den fyrdubbla ytan och ett djup på 8–10 meter. Att sjön växer ut så kraftigt beror, förutom monsunregnen, också på ett unikt naturfenomen som utspelas i östra Kambodja.

Den stora floden Mekong, Asiens tredje längsta, svämmar över alla bräddar när smältvattnet från de skyhöga tibetanska bergen når låglandet. Precis vid Phnom Penh flyter floden Tonle Sap – samma namn som sjön – ut i Mekong. Under den torrare årstiden avvattnas sjön av floden. Men under monsunen blir trycket från Mekongs högflod så starkt att det tvingar floden Tonle Sap att strömma tillbaka mot sjön. Nu fylls sjön på med vatten, som en uppsamlingsreservoar för den överflödande Mekong.

Väl ute på sjön upptäcker vi snart de flytande byarna, en av Kambodjas stora sevärdheter. Överallt står hus på höga stolpar eller på förankrade bambuflottar ett bra stycke ut i sjön. Under högvattnet nästan dränks de täta mangroveskogarna längs sjöns kanter och vattnet når upp till stolphusens golv som under torrperioden höjer sig sex meter över markytan.

Många fiskarfamiljer är en sorts sjönomader. I takt med sjöns vattenståndsförändringar och fiskkoncentrationer flyttar de sig själva och sitt bohag till olika delar av sjön.

En bambuflottebostad kommer plötsligt glidande förbi oss, dragen av familjens båt. Skolbarnen styr själva sina små båtar till och från skolan, roligast är en liten parvel som kommer paddlande i en enmansbalja.

Skulle man, tråkigt nog, behöva tillkalla en polis står det en liten ranglig polisstation ute i vattnet, nära båthamnen i Chong Kneas. Och känner man för en stilla västerländsk andakt kan Tonle Sap också tillhandahålla en kristen träkyrka på stolpar.

Vid en flytande restaurang ankrar de flesta utflyktsbåtarna. Fiskrätterna och räkorna är goda och billiga. Den fiskintresserade kan titta på ett stort akvarium och en permanent utställning över det simmande artmyllret i Tonle Sap.

Sjön är en av världens fiskrikaste och därmed, vid sidan av de oändliga risfälten, Kambodjas viktigaste matskafferi. Det sägs att man bara behöver sticka ned händerna i vattnet och vips har man ett par fiskar i nävarna. Vi vågar inte pröva, men vi ser flera fiskare som släpar iland väldiga flätade korgar fullproppade med fisk.

Denna enastående sjö har under historiens gång inte bara mättat miljontals människor utan var även försörjningsfundamentet och en oumbärlig transportled för en av Asiens mest lysande civilisationer, det mäktiga Khmerriket, som blomstrade 800–1300. Det var ingen tillfällighet att detta medeltidsimperiums kungar byggde sina magnifika palats och tempel i Angkor, strax norr om Tonle Sap.

Ändå ska man inte helt förtränga skuggsidorna. Kambodja kunde inte öppnas för en mer omfattande turism förrän efter 1996 när de röda khmererna slutgiltigt sträckte vapen. Och än i dag avråds man från att färdas på vägarna efter mörkrets inbrott.

Inte så långt norr om National Highway 6 till Siem Reap hade Pol Pots fasansfulla röda khmerer i nästan 20 år (1979–

96) sina gerillabaser och tidvis behärskade de också Siem Reap och Angkorområdet.

Dessa fanatiska radikalmaoister kom till makten i Kambodja 1975 och plågade i fyra år det kambodjanska folket med en av de brutalaste massmordsdiktaturer som funnits. 1979 drevs de bort av invaderande vietnamesiska trupper men fortsatte – med stöd av USA och Kina – ett långvarigt gerillakrig i gränstrakterna mot Thailand.

Än i dag ser man i nordvästra Kambodjas städer och byar många enbenta eller helt benlösa människor, som råkat trampa på någon av de tusentals landminor som placerades ut i skogarna eller på risfälten. Minröjningen går långsamt och de lömska vapnen dödar eller lemlästar fortfarande cirka tusen kambodjaner varje år.

Men för turister utgör

minorna normalt ingen fara, så länge man håller sig i städerna eller längs de större vägarna.

Snabbfakta

Båt på Tonie Sap

Pelle Jacobsson (resa@aftonbladet.se)