Stränder att ha för sig själv

På Penghuöarna i Taiwan är du alldeles själv

Temperaturen närmar sig 30 grader men sandstränderna på PengHuöarna ligger öde.

Alla lika fina, alla lika tomma.

Var är alla människor?

D?e 64 Penghuöarna, eller Pesca­dorerna, ligger i Taiwansundet mitt emellan Taiwan och Kina. Till skillnad från den gröna, fuktiga och tätbebyggda ön Taiwan, är Penghuöarna en platt och torr plats, som täcks av gräs, kaktusar och låga buskar. Kust­linjen består växelvis av långa vita sandstränder och eroderade basaltklippor och erbjuder bra möjligheter till snorkling, dykning och vindsurfning.

Under högsäsongen, vill säga. Men den 30-gradiga värmen till trots, är ­början på oktober inte högsäsong. Det är tyfonsäsong.

Efter 40 minuter på ett skakigt inrikes­flyg från Taipei till staden Makung på huvudön Penghu börjar vi med att försöka boka en båttur med snorkling. Vi möts av skakande huvuden och beklagande leenden. Inga båtturer. Stor tyfon är på väg. Vattnet är grumligt. Farligt.

Eftersom samma sak gäller båtturer i skärgården hyr vi en moped i?stället och bestämmer oss för att ta en tur till öarna Chungtun och Hsiaomen, som förbinds med Penghu genom broar.

Vi börjar dagen med en rejäl, mörk­röd solbränna på Shili Beach. Solen ­skiner beslutsamt genom molndiset, och på stranden finns inte ett parasoll, inte ett träd, ingenting att gömma sig under. Försäljning är förbjuden på stranden, så här finns inte heller något att dricka i värmen.

En eremitkräfta kämpar tålmodigt med att dra på sig ett nytt skal i vattenbrynet, annars är vi helt ensamma med den fina sanden och den klara, varma Sydkinesiska havet.

Brända och salta puttrar vi vidare. Under dagen stannar vi vid fler stränder men ser inte en människa som badar, trots värmen.

Penghuöarna har 92?000 invånare, och lokalbefolkningen lever främst av fiske. På dagarna är männen ute i sina fiskebåtar, och kvinnorna samlar sniglar och snäckor som lämnats oskyddade på klipporna när tidvatt­net dragit sig tillbaka. Att besöka byn Fengkuei mitt på dagen är därför som att åka in i en spökstad.

Penghu må vara Taiwans motsvarig­het till Koster, men några pittoreska små trähus är det inte fråga om. Bebyggelsen består av låga, grå betonghus, och på de dammiga gatorna slöar bara några gula hundar.

Men så hörs en rytmisk gonggong bakom en krök. Framför ett praktfullt tempel i rött och guld övar en skolklass på en drakdans. Gymnastikläraren ­blåser i sin visselpipa, och barnen springer i cirklar och åttor med en ­färgsprakande tygdrake som de bär på käppar i händerna. Fyra flickor håller takten med trummor, cymbal och gong­gong. När de får syn på oss avbryter barnen träningen trots lärarens protester och rusar fram och poserar framför kameran.

– Hello, what’s your name, nice to meet you, ropar de och skrattar så att de kiknar.

För att inte reta gymnastikläraren ­ännu mer lämnar vi dem där.

Bensinmätaren står på rött de sista kilometrarna, vi knattrar förbi den ena stängda bensinmacken efter den andra. Pumparna är fastkedjade, inte en droppe går att få ur. Det är mörkt och fuktigt. När vi kör in i Makung igen blåser vinden hårt. Den slår från sidan och för med sig några regndroppar. Tyfonen är på på väg. Vi hann före.

Karin Wik (resa@aftonbladet.se)