Östersjöns glömda kust

Kilometerlånga stränder och världsarvs- märkta Hansastäder

Mellan tyska färjelägena Puttgarden och Sassnitz är det ungefär 20 mil. På den sträckan ryms världsarvsmärkta Hansastäder, ljuvliga sandstränder och trevliga badorter.

Vi kör av färjan i Puttgarden och därmed befinner vi oss också på ön Fehmarn. Turistbroschyrerna hävdar att platsen är värd ett stopp, men vad som ska upplevas nämns inte. Så vi gör som alla andra och drar oss raskt söderut.

Längs Timmendorfer Strands strandpromenad - som faktiskt består av sand - doftar nyponrosor milt, blandat med salt hav. Den långa, breda stranden är helt osynlig bakom tät, låg växtlighet. Bara de klassiska strandkorgarna sticker upp sina lustiga huvuden.

De liknar stora picknick-korgar med plats för två. Insidan är klädd i galon. Vill man inte ha sol i ansiktet finns en liten markis. Två utdragbara lådor blir till fotstöd.

-Korgarna är det bästa som hänt stranden, säger Ulrike Sastry, 35, från Mülheim.

Efter studietiden i Lübeck återkommer hon till Timmendorfer Strand två gånger om året.

-Det är väldigt bra för barnen. Vattnet är stilla och jag behöver aldrig vara orolig.

I den lilla stadskärnan bildar stenplattor mönster längs gågatorna, prydliga fontäner porlar och gräsmattorna är nyklippta.

På restaurang Holsteiner Hof hittar vi Timmendorfer Strands mer tjusiga sida. Här finns lyxbutikernas plagg live: Jil Sander, Prada och Gucci.

En medelålders man med bakåtslickat hår, kavaj och cigarr i mungipan, kör med de välsminkade servitriserna. De är löjligt trevliga mot den ganska otrevliga gästen och hans blonda, unga sällskap.

Vi promenerar runt Wismars gamla stad på en halvtimme. Stadskärnan, som häromåret utsågs till världsarv av Unesco, liknar ett enda stort dockskåp. Husen är stora och ståtliga eller små och blyga. Här finns korsvirke och tegel, men mest puts i massor av färger: persikokorall, ockragult, terracottarött, vitt, vintergrönt och svagt gult.

De medeltida gavelhusen påminner om Wismars tid som en av de ledande Hansastäderna. Här skaffade sig de tyska köpmännen handelsprivilegier genom att liera sig med varandra.

Stora torget, Markt, är imponerande stort och ett av få ställen i staden med bevarad kullersten. Här ligger krogen Alter Schwede (gamle svensken) i stadens äldsta hus från 1380. Efter trettioåriga kriget tog Sverige över staden och krogen är en del av arvet. Men det enda svenska med restaurangen är namnet, ett porträtt av Gustav II Adolf och en minnesplatta från det nuvarande kungaparets besök.

Vi far vidare på vägar som är märkligt lika varandra. Kilometer efter kilometer passerar vi böljande sädesfält, färgade av vallmo, blåklint och prästkragar.

Strax nordöst om Wismar når vi kurorterna Kühlungsborn och Heiligendamm med bara några kilometers mellanrum.

Med Heiligendamms epitet som Tysklands första havsbad och den vita staden vid havet kan man tro att just den här kurorten är något alldeles särskilt.

1793 anlades orten av storhertigen Friedrich Franz. De mest berömda arkitekterna ritade de vita husen.

Under den östtyska tiden fick staden förfalla och idag har bara de pampigaste husen rustats.

Efter en halvtimme har Heiligendamm mist sin lockelse. Vi sätter oss i bilen igen.

När bron till Usedom öppnas för några segelbåtar med korta master är det folkfest i Wolgast. Små balkonger med vita järngaller sticker ut från bron. Där står folk och tittar storögt på de båtar som tuffar förbi.

Det är broöppning sju gånger om dagen, på fasta tider. När de blå klaffarna sänkts igen ringlar bilkön lång över Tysklands östligaste ö. Det här är egentligen en avstickare från vägen mellan de två färjelägena Puttgarden och Sassnitz. Men vi kan ju inte motstå platsen som kallas solskensön.

Vid den polska gränsen ligger de tre badorterna Ahlbeck, Heringsdorf och Bensin. Genom en åtta kilometer lång strandpromenad flätas de in i varandra.

I Heringsdorfs lilla centrum är det liv och rörelse. På Platz des Friedens är öl- och drinktältens uteserveringar fullsatta. Ett gäng berlinare diggar till Beatles "Back in the USSR".

-Vi är här varje år. Hela ön är bra. Jag tycker om de gamla husen och de vackra stränderna. Människorna är trevliga och det är kul, som ni märker, säger Chris Shulz, 51.

Vi når Prora på Tysklands största ö Rügen och ser hus efter hus efter hus. Det enorma komplexet kallas "Kolossen på Rügen".

Den betongbeige putsen flagnar och blottar trasiga tegelstenar på det nästan fem kilometer långa och sex våningar höga byggnadsverket.

Här skulle Hitlers anhängare rekreeras och indoktrineras. En låg dyn och en träddunge döljer den breda stranden med puderfin sand.

Världens största semesteranläggning började byggas 1936, men när kriget bröt ut hade kolossen knappt invigts och idag ekar de flesta byggnaderna tomma. Gatlyktorna som monterats prydligt längs gavlarna saknar glödlampor, fönstren är trasiga och på en uppspikad skylt är budskapet tydligt: "LIVSFARA!". Den fallfärdiga byggnaden är k-märkt, som ett tidsdokument över nazistisk arkitektur.

Binz ligger bara någon kilometer söder om Prora. Ändå är kontrasterna milsvida. Den här staden lever i och av sin badarkitektur med verandor och vit snickarglädje. Husen rymmer hotell och pensionat och liknar ett kurbad från år 1900. Stranden sträcker sig tillsynes i oändligheten, sanden känns mjuk mellan tårna.

På Kurplatz bänkar sig turisterna framför en rund paviljong för att lyssna till ett sjumannaband från Berlin. Musikanterna bär vita smokingjackor och spelar svängig jazz och evergreens. Medelåldern i publiken är en bra bit över 60 år - tyska seniorer dominerar stadsbilden i Binz.

På bryggan som sticker ut som en lång pir i Östersjön träffar vi Britt, 72, och Leif Eriksson, 74, från Stockholm. De har varit på bröllop i Polen och är på väg hem.

-Det är helt otroligt här. Vi bor i ett av de fantastiska husen med veranda.

I morgon bär det av hemåt. Men paret Eriksson kan gärna tänka sig att se mer av Binz.

-Ja, vi skulle gärna åka tillbaka, säger Britt.

Nina Jakobson