Från krigszon till strandparadis

Mocambique - Afrikas nya heta resmål

Minst 25 grader i vattnet och stränder utan trängsel.

Dykning och fiske i absolut världsklass.

Vänliga människor och hyggliga priser.

Allt det här i ett land som mer förknippas med krig och fattigdom än skön semester.

Moçambique är på väg att bli ett nytt, hett turistmål i Afrika.

P iloten tar ner den lilla tvåmotoriga flygmaskinen till knappt 50 meters höjd och lägger planet i en brant sväng längs strandlinjen. Det är hissnande att flyga så här, men också hissnande vackert där nere.

Vita sandstränder så långt ögat når, turkosblått vatten och det vita skummet från vågorna som rullar in.

Men inte en enda människa i sikte.

Ett par flygtimmar bort ligger Johannesburg och skillnaden är oändlig mot stadens vidsträckta villaförorter och skrämmande kåkstäder, den illröda jorden i norra Sydafrika och därefter Moçambiques väglösa, till synes folktomma bushområden.

Vi landar på Vilanculos internationella flygplats. En kort asfalterad landningsbana, ett litet kontrolltorn, tullare som inte orkar titta i vårt bagage och passpoliser som bara vill gå hem sent på eftermiddagen och som därför struntar i de obligatoriska fotona till visumansökan.

Officiellt heter staden Vilankulo, döpt efter en hövding, men ingen kallar den annat än Vilanculos, det namn den portugisiska kolonialmakten använde. Staden har några asfalterade gator med stora hål i, men bara något kvarter från marknaden i centrum består körbanan av sand och många bor fortfarande i traditionella runda stråhyddor med grästak.

Elektricitet har man bara haft i ett par år. Men nu sker förändringarna snabbt - tyska biståndspengar har gett ett internetkafé och videobiograf och de många sydafrikaner som turistar eller jobbar med gasprojekt i området har gjort det möjligt att öppna en delikatessbutik med importerad mat.

Det finns fortfarande en stor nyfikenhet på alla besökare och ett "welcome" eller ett "bom día" kombinerat med ett stort leende är aldrig långt borta.

Till skillnad från stora delar av övriga Afrika är brottsligheten fortfarande på en låg nivå i Moçambique. Till de mer extrema farorna hör istället de många minor som finns nedgrävda i bushen efter det 17-åriga inbördeskriget som slutade 1992. De flesta besökare har dock ingen anledning att ströva omkring där. Förmodligen utgör den starka solen den största faran för en blek skandinav på besök.

Och allt fler turister hittar hit. Längs kusten byggs det rader av nya lyxiga hotellanläggningar. Men här har man förstått att gå varsamt fram, vatten och avlopp hanteras oftast bra och inga ställen byggs på höjden. De allra flesta hotellen har bara plats för 20-40 gäster åt gången - gäster som kommit hit för det havet och stränderna har att erbjuda.

Korallreven utanför Moçambiques kust är nästan orörda och många dykentusiaster hävdar att de är världen bästa. Ofta ligger de på 15-30 meters djup, men det finns grundare områden, lämpliga för snorkling i det klara, varma vattnet.

Utanför reven stupar det brant ner och det är stor chans att se delfiner, blåvalar, hajar och jättemantor. Ett ännu större äventyr kanske är att få syn på en dugong, den mycket sällsynta afrikanska sjökon. En av de största återstående kolonierna finns i vattnen utanför Vilanculos.

Den som inte nöjer sig med att titta kan fiska. Djuphavsfisket är också i världsklass, här fångades häromåret bland annat världens största blå marlin på drygt 600 kilo. Har man måttligare anspråk är flugfiske direkt från sandstranden populärt. Att dra upp en fisk på några kilon och sedan låta en restaurang grilla den är inte dumt.

Den badsugne kan välja på lagom stora vågor på havssidan eller lugnt vatten på landsidan. Men skillnaden mellan ebb och flod är drygt fyra meter, så en stor del av bukten blir vid ebb till kanaler mellan tillfälliga sandöar, vilket gör vattnen svårnavigerade. Ändå ser man överallt fiskare på väg i sina segelbåtar av arabisk modell, dhow.

När skymningen sedan kommer efter en intensiv dag sitter det fint att slå sig ner på terrassen till sin bungalow med en gin och tonic och se det sista tropiska solljuset färga molnen brandgula.

Johan Öberg (resa@aftonbladet.se), text och foto