Skulle till Mallis – hamnade i Kina

Staffan Heimerson

Synen var inte den väntade.

Jo, om vyn hade varit vid foten till en av San Franciscos kullar. Eller i Manhattans sydosthörn mellan City Hall och Wall Street i New York. Eller på Yaowarat Road i Bangkok. Skyltar i kalligrafi. Krogar med interiörer i rött och guld och en kundkrets som äter med pinnar. Lackröda paifang, stadsportar med lejon i murbruk och telefonkiosker med svängda tak.

Men inte här. Jag hade i Palma de Mallorca kommit körande på Calle Arquebisbe Aspareg på väg mot El Mercado, den livliga matmarknaden i stadsdelen Pere Garau.

Jag korsade Calle de Reina Laura när... tvärnit!

Jag hade kört in i ett litet Kina.

Det var ingen synvilla. Även i Palma har sedan 1992 vuxit upp en Chinatown. Den första butiken hette Oriente. Den följdes – nästan som vore det en karikatyr – av ett tvätteri.

8 000 kineser, huvudsakligen från östra Kinas kustland, har bosatt sig i kvarteren vid saluhallen. De känner sig hemtama. Männen hänger utanför sina butiker med samma överlägsna, likgiltiga säkerhet som stode de vid Nanjing Road i Shanghai. Klädd i halvrent vitt linne, cigarretten hängande ur mungipan, en Ipod i örat. King of street. Kvinnorna – smala, nätta, energiska, högljudda – inne i butikerna, serviceinriktade, säljvilliga.

Hemtama. Men inte assimilerade. Bara i undantagsfall finner jag någon som jag kan intervjua på engelska. Lika ovanligt är att de talar spanska eller mallorquin.

Så varför är de här?

– Very good. Good luck. Fortune, svarar de.

De menar: Bra för arbete och business, bra att kunna skicka hem pengar till släkten (i den spanska bankfilialen finns en mandarintalande kassör).

Kineser har på liknande vis de senaste åren skapat distinkta Chinatowns bland andra även i Budapest och Milano. Det är med sådan positivism och stoisk inställning som ända sedan 1700-talets början, först i Ostasien, sedan över hela världen, det uppstått Chinatowns.

Det finns inga slitningar mellan dem och ursprungsbefolkningen. Den enda kritik jag hör en spanjor uttala är frågan: Undrar om kineserna betalar skatt?

De säljer konfektion, väskor och dukar, porslin och bestick till Mallorcabor som värdesätter låga priser.

Dessa handelsmän har följts

av en kinesisk serviceindustri på lågstadiet. Den kinesiska frisören finns där för att klippa kineser, det kinesiska apoteket saluför söndermalda horn, exotiska örter och annan humbug. Den kinesiske kvartersläkaren sysslar hellre med akupunktur än penicillin. Kineserna har sin egen tidning med rubriker i kalligrafi – men nyhetsbild på Spaniens drottning. Det finns naturligtvis en spelhåla med mahjongpjäserna uppställda. Men jag hittar inget tempel, vare sig taoistiskt eller buddhistiskt.

Det är en i praktiken sluten värld.

– Men, säger ordföranden Toni You i restauratörernas företagarförening, vi ser gärna vita turister på våra krogar.

Restaurante Cinese Xi Lai Deng håller dock, tyvärr, inte mera än normal Stockholmsstandard.

Röda lanternor hängs upp när ännu en kinesisk butik invigs. Det finns 180 och de ökar med tio procent om året.

Inget gnäll om det bevärliga i att vara invandrare. Jag anar att de på Shanghaidialekt säger:

– Gilla läget. Palma bra.