Magiska möten på spåret i Thailand

Agneta Elmegård

Häng med på nattåget mot Bangkok

Läggdags klockan åtta och färd i långsam takt genom bananplantager och regnskog.

Att åka tåg i Thailand är en exotisk upplevelse.

Följ med på nattåget mellan Trang och Hua Hin.

Himlen öppnar sig över tågstationen i Trang i södra Thailand. Det har dundrat misstänkt länge av åska i horisonten och regndropparna är stora som enkronor när de träffar asfalten.

Fotograf Bävman och jag står och inväntar nattåget upp mot Bangkok. Det är sen eftermiddag och full aktiviteten på perrongen. Backpackers, munkar i orange dräkter och vilsna turister sicksackar mellan de silvergrå tågvagnarna. Det råder en viss förvirring om vilka vagnar som är vilka och bagage åker ut och in.

Egen betjänt ombord

Efter fem dagars väntan har vi lyckats få biljetter på nattåget norrut. Och det i första klass. De enda som fanns kvar.

En egen kupé, egen uppassare i vit skjorta och fluga, tre olika menyer att välja mellan och en aircondition som inte går av för hackor. Så här sitter vi. Ute är det trettiofem grader varmt. Här inne är det iskallt och de blå sidengardinerna fladdrar av luftkonditioneringen.

I Thailand är 300 kronor en förmögenhet för en tågbiljett mellan Trang och Hua Hin, en resa på 80 mil – vilket tar 10 timmar. I Sverige skulle pengarna på sin höjd räcka till en biljett Malmö–Halmstad i andra klass.

Plågsamt långsamt

Tåget startar med ett ryck och bagaget flyger all världens väg. Vagnarna segar sig ut från perrongen och vi ser baksidorna av stadens marknadsstånd. Barn leker några meter från tåget, hundar jagar varandras svansar och Trangborna har gjort tågrälsen till sitt andra hem.

Vi åker i så sakta mak att jag undrar om det inte skulle gå fortare om man promenerade bredvid.

Solen börjar gå ner och den börjar anta färgen av en apelsin. Vi åker förbi ett bananplantage så nära att bananplantornas stora löv stryker mot fönstret. Det luktar eld och rök när vi tuffar förbi åkrar som bränns ner för ny skörd.

Bokade på nätet

I kupén bredvid sitter en svensk familj. Familjen Ahlström-van Bennekom från Stockholm är luttrade Europatågluffare och ville återuppleva den nostalgiska resformen på räls.

De har varit på resande fot i tre veckor och den här tågresan bokade de hemifrån på nätet.

– Det har blivit ett helt annat sätt att resa nu när internet finns. Allting går att boka via nätet. Jag tror att till och med backbackers planerar sina resor i förväg via nätet, säger Lasse Ahlström, som inte har fått någon plats i första klass utan är hänvisad till en bädd i andraklassvagnen.

Han har fått specialtillstånd av konduktören att sitta med familjen fram till klockan 20.00 då bäddningen börjar på tåget och alla måste infinna sig på sina rätta platser.

– Det känns som att man kommer närmare den thailändska kulturen när man reser i sakta mak. Vi ville se hur andra människor lever och tåg är en häftig resform, säger Eva van Bennekom.

Agnes, 12, nickar djupt insjunken i en bok.

Ruffig tredje klass

Vi går vidare i tåget som nu har fått upp lite bättre fart. I restaurangvagnen sitter folk och fikar, röker och gestikulerar. Det är förhållandevis många turister på tåget, men när vi kommer från andraklassvagnen in i tredjeklass händer det någonting.

Inte en turist. Toaletterna står vidöppna, det stinker, väggarna är smutsiga och det är knökfullt. Ett gäng munkar har ockuperat tre säten och sitter och diskuterar lågmält.

På vänster sida sitter Dave Kaeseenval, 22, med sin vita hund, Tai Tuk. Hunden har huvudet i det öppna fönstret och vinden fladdrar i öronen.

– Det är Tai Tuks första resa till Bangkok från Trang. Hittills har han klarat det bra. Han är en känslig hund. Jag har med mig vatten till honom och han måste hålla sig utan att gå på toaletten ändra fram till Bangkok, berättar Dave stolt och klappar honom.

Hela tågvagnen tittar nyfiket på Tai Tuk, eller så är det på fotografen Johans stora kamera. Jag vet inte vilket.

Längre stopp

Tåget rullar in på Surat Thanis perrong för det första lite längre stoppet. Det är livlig aktivitet på stationen och massor av försäljare försöker överrösta varandra i hopp om att sälja mat till resenärerna.

Vi har kommit till sista vagnen. Folk sitter på varandra, alla fönster är öppna. Bänkarna är av trä och slutet på tågvagnen är utan dörr så att man ser rälsen försvinna i intet.

Ombord på tåget stiger två barska män som ser ut som militärer. De har grå uniformer med röda revärer, breda konduktörhattar och vita handskar. De tittar på våra färdbevis och börjar prata thailändska med oss i barsk ton och pekar mot förstklassvagnen. Här har vi inget att göra och vi blir ivägskickade, förbi munkarna, den vita hunden Tai Tuk, andraklass och in i restaurangvagnen. Här får vi stanna.

På väg till Koh Chang

En snabb titt i restaurangvagnens kök och jag inser att mina dagar med en frisk mage kan vara räknade om jag tackar ja till maten här. Vi småpratar med Silke Knappe, 22, och Danielle Keller, 23, från tyska Karlsruhe. De tågluffar i Thailand och ska vara ute i fyra veckor. Nu är de på väg till Koh Chang.

– Vi har flera kompisar som åkt tåg i Thailand och de rekommenderade oss att göra det. Det är verkligen skithäftigt. Det enda som är lite synd är att det är så kallt, men vi gillar att det går i slowmotion. Här är det verkligen ingen stress, säger de och skrattar.

Vår konduktör kommer och hämtar oss och säger att vi måste komma tillbaka till vår kupé och beställa kvällsmat. Hm, en flag får nog räcka, möjligtvis lite ris, tänker jag och förbannar mig själv att jag inte hann inhandla frukt och bröd i Trang.

Ett minne för livet

Det är beckmörkt ute och tåget har rullat igång med ett ryck. Klockan är strax efter åtta och i andra klass har konduktörerna börjat bädda. De stora fläktarna i taket ser ut som stora snurrande operationslampor och sätena har förvandlats till tvåvåningsslafar med ett fladdrande skynke som enda avskiljning till grannen.

I första klass får du själv bestämma när du vill få bäddat och tre konduktörer turas om att serva oss. Menyer, snacks, dricka. Allt du vill ha fixar de på ett kick med ett leende för nästan inga pengar alls. Du känner dig som en kung och du glömmer snabbt att gardinerna sett sina bästa dagar, riset på tallriken är halvljummet och väggarna är tvättade senast någon gång på 80-talet. Helhetsupplevelsen är att det här verkligen är en häftig tågresa.

Dags för kudden

Vid 22-tiden är det dags för närkontakt med kudden och vi ber om bäddning. På ett vips förvandlar konduktören Sunun Junkeaw sofforna till sängar och lovar att väcka oss halv fyra, strax före ankomst till Hua Hin.

Det dova dunkandet av rälsen vaggar mig sakta till sömns och det sista jag tänker på innan jag somnar är Tai Tuk och familjen Bai Sun i tredjeklassvagnen. Att jag förmodligen aldrig kommer att se dem igen, inte de tyska tjejerna heller, eller munkarna.

Men det är ju det som tågresor handlar om. Tillfälliga möten som i stort och litet kan förändra ens liv och bli minnen för livet.

Ladda hem resguider till Thailand!