Okänt viltparadis i Afrikas hjärta

Uppdaterad 2017-07-28 | Publicerad 2010-02-14

Regnskogens framtid hänger på att fler ekoturister vill komma

YAOUNDÉ, KAMERUN. Skogselefanter, mandriller, gorillor, bongoantiloper.

Regnskogen väster om Kongofloden har en unik och karismatisk fauna.

Den kallas för den sista orörda platsen i Afrika. Ändå är den både okänd och starkt hotad.

Beteckningen orörd är på sin plats. Det rör sig om ett enormt skogsblock, till ytan lika stort som Sverige, som sträcker sig genom fyra länder: Kamerun, Centralafrikanska republiken, Kongo-Brazzaville och Gabon.

Här är vägarna ännu få, liksom bosättningarna, till skillnad från andra delar av Centralafrika. Här kan man flyga i många timmar och bara se regnskog nedanför flygplanet.

För den som söker efter naturupplevelser är detta ett givet mål. Men besökarna är få. Märkligt nog är detta en bortglömd del av vår planet.

Fast potentialen är enorm. Nationalparken Dzanga-Ndoki i Centralafrikanska republiken är ett talande exempel. Här finns naturliga, vattenfyllda gläntor mitt i skogen dit mängder av skogselefanter söker sig.

Fredliga jättar

Längre in i skogen finns ett par gorillagrupper som har lärt sig acceptera människor på nära håll. Vi vandrar en halvmil genom skogen innan vi når fram. Pygméerna som leder marschen sätter upp ett mördande tempo och svetten forsar snart i floder från kroppen. Vandringsmyror finns överallt och vi måste vada över flera bäckar.

Så stannar vi. Gorillorna är där inne i dunklet någonstans. Alla ombeds vara tysta. Plötsligt glider en väldig gestalt förbi på några meters håll. Det är Makumba, den dominanta hannen i gruppen.

Runt omring oss rör sig andra medlemmar av gruppen - en yngre hanne, några honor, och ungar i varierande åldrar. De söker intensivt efter ätbara plantor och frukter, och nonchalerar oss fullständigt. På inrådan från Daniela Hedwig, forskare från Max Planck-institutet i Tyskland, undviker vi dock en av honorna.

– Hon kan attackera. Hon gillar inte människor, viskar Daniela Hedwig.

– Makumba är det aldrig någon fara med. Han är tolerant. När han inte vill ha människor omkring sig går han bara undan.

200 000 gorillor

Gorillorna i Dzanga-Ndoki är västliga låglandsgorillor och tillhör en annan art än de mer berömda bergsgorillorna i östra Afrika. Daniela Hedwig studerar skillnaderna mellan de båda arterna.

– De har delvis olika läten. Och låglandsgorillorna putsar inte varandra lika mycket som bergsgorillorna, troligen på grund av att de ofta har brist på mat och måste ägna mer tid åt födosök.

I Dzanga-Ndoki, som har en yta på 495 kvadratkilometer, finns cirka 800 gorillor. Liknande höga tätheter finns på flera andra platser i regionen. Nyligen upptäcktes en tidigare okänd jättepopulation i norra Kongo-Brazzaville och totalt tror man nu att det finns 200 000 gorillor i de fyra länderna tillsammans. Det är merparten, 95 procent, av all världens gorillor.

Här finns också 100 000 skogselefanter – 80 procent av världspopulationen. Dessutom ryms mandrillens hela utbredningsområde i skogsblocket.

Kamp med tiden

Få områden på jorden har lika höga naturvärden. Men hur länge? Befolkningen växer snabbt och skogsbolagen har tilldelats omfattande koncessioner. Längs skogsbilvägarna kommer tjuvskyttarna, på jakt efter djungelkött och elfenben. I området kring Dzanga-Ndoki har elefantbeståndet mer än halverats det senaste decenniet.

– Vi har kanske 20 år på oss att rädda de mest värdefulla bitarna i regionen. Sedan är det för sent. Det är nu det gäller, säger Allan Carlson, tropikansvarig på Världsnaturfonden (WWF).

Ingen vet om målet kommer att nås. Men en del skulle vara vunnet om regnskogen fick fler besökare. Ekoturisterna i Dzanga-Ndoki är försvinnande få, bara runt 600 per år, och många parker har inga besökare alls. Lite drastiskt kan man säga att gorillornas framtid hänger på hur många som vill betala för att se dem.

Följ ämnen i artikeln