Allt handlar om attityd

Wimbledons Åsa-Nisse: Fan, vad stark du är nu - wooow!

LONDON

Plötsligt hörde jag Åsa-Nisse.

Det var i alla fall samma dialekt och samma ljusa tonläge som när "Nesse" ropar på Klabbarparn under en tjuvjakt i de småländska skogarna.

Men det här kom precis när jag passerade bana 3 i Wimbledon. Det visade sig vara en helvild Växjögrabb som peppade sig själv där inne bakom det gröna skynket:

- Fan, vad stark du är nu - woooow!

helskärm

Rösten tillhörde Jonas Björkman. Jag slank in på läktaren precis lagom för att se honom vinna sitt andra raka tiebreak mot Michael Chang (7-4 i första, 7-1 i andra).

Det var show. Det var underbar underhållning. Björkman sopade gräset med Chang för fjärde gången i rad och han gjorde det med en attityd och en utstrålning som man önskar att fler svenska tennisspelare kunde visa upp.

Det är ju så märkligt det här med personligheter.

Jag satt på centercourten och såg Thomas Johansson gå omkring med gamnacke och slänga bort hela det andra setet bara för att han missat en setboll i det första. Det var en bedrövlig syn.

Efter att Johansson ryckt upp sig och vunnit det tredje var jag ändå bergsäker på att han skulle vända alltihop. Det såg stabilt ut.

En ny Connors eller Agassi

Samtidigt spelade Jonas Björkman mot Chang och Magnus Larsson mot Chris Woodruff på banorna tre och fyra, så jag sprang iväg som en liten pigg iller för att kolla läget där. Eller rättare sagt: jag trängde mig som ett trögt hängbuksvin genom folkvimlet för att komma fram.

Det var då jag hörde Åsa-Nisses härliga peptalk, och några sekunder senare såg jag Larsson serva hem första set, 6-4, på banan intill.

Suveränt! Inom loppet av några minuter tycktes allting gå Sveriges väg i Wimbledon.

Jag ilade...äh, flåsade iväg, tillbaka till centercourten och fick se den deppige, inåtvänt förbannade Johansson tappa matchen till 18-årige amerikanske servekanonen Andy Roddick.

Jättetalangen Roddick är en grabb med attityd. En Connors eller Agassi eller en Hewitt med kepsen bak-å-fram och en inställning som säger: det är jag som är vinnaren här.

I det psykologiska spel som präglar topptennisen i dag är det en tillgång som är ovärderlig, och det är därför det är så intressant att studera spelarnas personligheter.

Under en tidsrymd av en kvart såg jag tre svenskar med fullständigt olika mentalitet på banan.

Där var den tände, engagerade, sprallige Björkman. En vinnare i tre raka.

Där var den lakoniske Larsson, fullständigt utan press på sig, spelande mest för att det är kul. En vinnare i tre raka.

Där var den buttre, deppige Johansson som förbannade sin otur och inte spelade med någon som helst glädje. En förlorare med 1-3 i set.

"Blir man feg är det kört"

Jag är inte dummare än att jag begriper att det har med motståndet att göra också. Thomas hade en man i kanonform emot sig.

Men vissa sänder vinnar-signaler, andra inte. Vissa kopplar ett mentalt grepp på sin motspelare och andra blir offer för samma sak.

Ta bara det här med tie-break.

Johansson förlorade sina två solklart, Björkman vann sina två lika överlägset.

Jag frågade Åsa-Jonas om det är tillfälligheterna som styr, eller om det bara är de hårda pojkarna som verkligen vinner när det står 6-6 på tavlan.

- Klart att det är små detaljer som avgör, men själv har jag bara förlorat ett tie-break i år. Min filosofi är att vara tuff och aggressiv i det läget i stället för att vänta på motståndarens misstag. Blir man för feg är det kört, sa han.

Sen pratade vi om det psykologiska kriget i dagens tennis och Jonas höll med om att det blivit allt viktigare.

- Det är jäkligt mycket mentalt. Man ser en mängd yngre killar komma fram som har kaxig inställning, och det är helt rätt. En del går till och med till överdrift och sätter fram hakan lite för långt. De visar ingen respekt för oss äldre, he he.

Jonas, som går mot schweizaren Federer i tredje omgången och eventuellt mot Pete Sampras på centercourten i fjärde, tycker att såna som Hewitt och Roddick är bra för tennisen i stort.

- Om Sampras hade haft samma personlighet som många av dagens talanger hade det varit ett lyft för tennisen, säger han.

Nå, två av tre svenskar vidare i alla fall. Totalt fyra - Larsson, Björkman, Enqvist och Vinciguerra - kvar i herrsingeln.

Attityd nu, gubbar, attityd!