Hoppet

Konståkningstvillingarna John och Greta Crafoord om vägen tillbaka och drömmarna om OS

NORRKÖPING. De har levt hela sina liv tillsammans.

Nu drömmer de också om OS 2026 tillsammans – efter en krokig väg till platsen de i dag befinner sig på.

John och Greta Crafoord, 22, är inte bara tvillingar – utan också Sveriges enda mästerskapskvalificerade parkonståkningspar.

Svensk konståkning har varit svältfödd på paråkare och isdansare de senaste åren.

Med det i åtanke fanns det mycket att glädjas över i årets SM-startfält i Norrköping – och då inte främst åsyftandes resultaten.

Bland annat i paråkningen.

Även om de svenska landslagskonståkarna John och Greta Crafoord var ensamma startande i senior-SM-klassen så föranleddes deras kortprogram av en deltagare i USM-klassen.

Beau och Nora Coppens, 15 och 13 år, tävlandes för Tibro KK. I deras första tävling som paråkare.

Det märks att det betydde mycket för syskonen Crafoord att se den återväxten, när Sportbladet träffar dem i samband med SM-helgen i Himmelstalundshallen. Inte bara för att det var ett annat syskonpar, vilket är ovanligare än man kan tro i paråkningsvärlden. Och då ska vi inte ens prata om ett tvillingpar som tagit VM-kvalpoäng och drömmer om OS i Milano 2026.

– En av våra drömmar har varit att vi kanske kunde inspirera andra och också börja med paråkning. För vi har varit de enda i Sverige. Att det är ett första SM där vi inte är det enda paret är jätteroligt, säger John Crafoord, och tillägger:

– De är väldigt gulliga.

Känner ni igen er själva från när ni var i den åldern och började?

– Ja, absolut. Jag kollade på några videos häromdagen när vi var jättesmå. Och dem ser exakt likadana ut som oss faktiskt, säger tvillingsystern Greta Craaford, innan hon visar oss ett Instagramklipp på en av deras tidiga ungdomstävlingar.

”Finns ingen jag litar på mer än John”

Klippet visar inte bara var de en gång började utan också hur långt de tagit sig på sin resa mot toppen.

Ett klipp som är från en tävling i USA, dit de flyttade i och med pappans jobb i barnålder. Det var också i USA de hittade varandra, inte bara som syskon, utan också som konståkningspar och numer jobbkollegor.

När tvillingarna flyttade över Atlanten var de knappt nio år gamla, ”vanliga”, singelkonståkare.

Detta då innan de insåg att de ju faktiskt kunde träna och tävla tillsammans, vilket de började göra i de tidiga tonåren.

– Det fanns en paråkningstränare där och vi tänkte att vi skulle testa, säger Greta.

– Som tvillingar som alltid åker på samma is ihop med varandra så kändes det som det var ett lätt beslut att börja med par också, säger John.

– Sen fortsatte vi.

Hur har det gått hittills tycker i då?

– Jättebra. Eller än så länge så är jag nöjd, säger Greta och tittar mot sin instämmande bror.

– Ja, vi är väldigt nöjda med hur det har gått för oss i vår karriär än så länge. Varje år blir det bättre och hoppas att det fortsätter så här.

Har ni någon specifik fördel på isen av att vara just tvillingar?

– Ja, det skulle jag säga. Mycket i paråkning handlar om att ha känsla på isen med varandra. Att man måste veta var den andra personen är på isen utan att behöva kolla på dem hela tiden. Jag tror det är mycket lättare för oss att ha den känslan mellan varandra då vi bott med varandra och åkt med varandra så länge, säger John.

– Ja, och för min del så måste jag ju lita på killen som lyfter upp mig och slänger. Och det finns ingen annan jag litar på mer än John.

Den tilliten manifesterades onekligen i den årslånga väntan på ett trasigt knä som paret genomgick under hela 2022.

Ett trasigt knä som hade kunnat sätta stopp för deras drömmar helt och hållet.

”Vi trodde det kanske var slut för evigt”

Det var under en träning i Tyskland 2021 som olyckan var framme.

– Jag åkte in i sargen och bröt knäet. Jag har fortfarande två skruvar i knäet och var borta i över ett år, berättar Greta.

Tur i oturen var att det var vänsterbenets knäskål som krossats i smällen. Med andra ord inte benet som Greta landar på.

– Då (om det varit det andra benet) hade det varit väldigt tveksamt om man hade kommit tillbaka... Men skadan hände i Tyskland och jag fick åka tillbaka till USA där våra föräldrar bor och vara av isen i ett år. Där hemma kunde jag inte gå och fick opereras några gånger, säger Greta och fortsätter:

– Sen tillbaka på isen kändes det också väldigt tufft. För man kunde ju inte göra det man kunde förut. Men det var bara att fortsätta. För man märkte också att man saknat det jättemycket när man är varit av isen så länge.

Fjolårssäsongen handlade med andra ord primärt om att hitta tillbaka till gammalt gott slag.

Hur känns knäet i dag?

– Ja, jag känner inte av det längre. Det är mycket jag måste göra med PT och sånt. Och vi har fått ändra några grejer i programmet och så för att göra det lättare för knäet. Men nu tycker jag inte det är några problem, säger Greta.

– Nej, jag känner inget av det heller, flikar John in med ett hjärtligt leende.

Det ska ju faktiskt sägas att Greta skadefrånvaro var krävande även för hennes bror. Som blev kvar i Tyskland, tränandes och väntandes på egen hand.

Måste varit ganska tufft för dig med?

– Ja, så klart inte lika tufft för mig som för Greta som var hemma i ställning... Men jag har ju åkt par hela mitt liv. Så att Greta flyttade ifrån där jag bor och jag fick bo själv i Tyskland. Det kändes inte jätteroligt, säger John.

– Men jag var där och tränade själv och väntade på Greta att förhoppningsvis skulle komma tillbaka.

– Så det var väldigt snällt att du väntade på mig, säger hans syster med ett leende.

Och oavsett vad kommande VM ger och om OS-drömmen besannas så visade sig den väntan vara värd all möda för de båda.

– Jag är bara glad att vi kan fortsätta. När det hände så trodde vi att det kanske var slut för evigt. Så vi är väldigt tacksamma, säger John.

”Ihop 24 timmar om dygnet”

John och Greta är ju trots allt inte bara nära jobbkollegor på isen utan har också följts åt under hela livet (logiskt nog sett till att de ju är tvillingar).

Syskonkärlek behöver ju dock inte alltid enbart vara just kärlek.

Hur gör ni när ni stör er på varandra så som syskon ibland gör? Hur hanterar ni sådant?

– Ja, jag tycker faktiskt att vi hanterar det bättre än många syskon. Vi brukar nästan aldrig bråka eller något sådant, säger John.

– Nej, vi sköter oss ganska bra tycker jag, instämmer Greta.

– Vi har samma skola, vi bor ihop, vi tränar ihop... Så det är 24 timmar om dygnet ihop nästan, fortsätter John innan Greta åter tar vid.

– De få gånger vi bråkar så kommer vi över det på fem minuter. Vi bara släpper och går vidare.

Kan tänka mig att ni vet precis hur ni kan irritera varandra men också hur man därefter slätar över det?

– Haha, ja, men det är ju så. Jag vet hur man kan irritera John fast han vet också att jag vet det. Så han är ganska bra på att hantera det.

Väl på isen ligger dock nyckeln i att de ”glömmer” faktumet att de är just syskon.

– Man måste verkligen fokusera på att vara motiverad att åka och inte vara för bekväma med varandra, säger John.

– För att vi är ju syskon när vi är av isen. Fast på isen är det mer att vi måste jobba ihop som på ett jobb och vara professionella. Inte bara vara syskon som tjafsar med varandra.

– Ja, jag tror det är det viktigaste för oss att hitta det på isen att man inte riktigt är syskon längre, lägger Greta till.

”Vi skulle inte vilja representera ett annat land”

Däremot är de oavsett svenskar.

Det 22-åriga tvillingparet, som numer bor i Frankrike av karriärskäl, må ha fått majoriteten av sin konståkningsfostran och uppväxt i USA. Men de är födda i Sverige och tävlar för Sverige. Julen 2023 ska givetvis firas i födelseorten Göteborg.

– Vi har alltid varit hemma här i Sverige. Vi är här varje jul, på sommaren och någon annan gång under året. Så det har varit självklart att tävla för just Sverige, säger John på klanderfri svenska.

– Vi är hundra procent svenska och ja, vi älskar Sverige, säger Greta på lika klanderfri svenska, innan John tar vid igen.

– Sverige är vårt, även om vi har bott i USA ett tag så känns det verkligen som Sverige är vårt hemland. Och vi skulle inte vilja representera något annat land.

Trots allt är de ju på plats på ett SM där de är ensamt tävlande i deras egen klass, två veckor inför ett stundande EM.

Hur håller man upp motivationen när man inte några motståndare? Blir det snarare som ett träningspass inför EM?

– Lite så, men vi är ganska vana med att träna själva, vara ensamma på isen och försöka hitta motivation själva. Så jag känner inte så stor skillnad. Vi tävlar mer mot oss själva, säger Greta innan John lägger till:

– När vi kommer till SM, även om vi inte tävlar mot någon annan, så känner vi att det är viktigt att visa alla svenskar som kommer hit och supportar oss. Att vi verkligen är ett riktigt par och så bra som man kanske tycker. För det här är deras enda chans att se oss.

Om de tillåts drömma så kommer ännu fler svenskar få se dem vintern 2026.

Iklädda svenska OS-färger i Milano.