Flinck: Sämst i stället för bäst

Publicerad 2020-01-22

MALMÖ. Sverige skulle vara som bäst 2020.

I stället är man som sämst under Kristján Andrésson-epoken.

Nu väntar ett mycket tufft OS-kval med en ny förbundskapten.

Jag är inte ute efter att hänga ut Staffan Olsson och Jim Gottfridsson som usla tippare eller verklighetsfrånvända optimister.

Verkligen inte.

Men för fem år sedan sa Olsson ”Sverige kan ta OS-guld 2020” och direkt efter VM 2017 sa Gottfridsson att det här laget skulle vara som bäst, och kunna ta guld, 2020.

Jag nämner detta bara för att påminna om hur läget var framför allt efter VM 2017, Kristján Andréssons första mästerskap efter bara några månader på posten.

Själv beskrev jag sjätteplatsen i VM 2017 som en succé för ”sättet man spelat på, attityden man visat, identiteten man byggt upp, den framtidstro man gett svensk handboll”.

Bara tre år senare kan man fråga sig var allt det här tog vägen – sättet att spela på, attityden, identiteten...ja, till och med framtidstron?

Det känns som bortblåst efter detta hemmamästerskap (även om mycket såg bra ut mot Island, men det var i en match som inte gällde någonting alls för något av lagen så vi kan inte dra några stora växlar av den).

Då har man ändå hunnit ta ett EM-silver däremellan.

Bara två segrar mot toppnationer

Jag ska inte ta ifrån laget och staben den bragd de stod för i Kroatien 2018. Men när vi nu gör bokslut över Andrésson-epoken framstår den allt mer som just en bragd, en tillfällighet, kanske till och med ett undantag där man visserligen besegrade två toppnationer (Kroatien och Danmark) men där också nästan alla resultat gick Sveriges väg och man tog silver efter att faktiskt bara vunnit fyra av de åtta matcherna och förlorat resten.

Men man vann rätt matcher.

I detta EM vann man fyra av sju matcher men var ändå borta från semifinal när två matcher i mellanrundan återstod, trots att man bara stötte på en stornation (Norge).

Under de 3,5 åren och fyra mästerskapen med Andrésson har Sverige bara vunnit två tävlingsmatcher mot någon av de stora nationerna och det var de ovan nämnda mot Kroatien och Danmark inom loppet av några dagar i EM 2018.

I stället för att vara som bäst 2020 och en seriös guldkandidat i Tokyo-OS har snarare utvecklingen gått bakåt, eller i varje fall planat ut kraftigt, för Andréssons lag och nu är frågan om man ens tar sig till OS.

Kristján Andrésson

Byter vid sämsta tänkbara tidpunkt

Men i OS-kvalet är det inte Andrésson som leder laget utan Glenn Solberg.

Det är ingen avundsvärd uppgift han fått, norrmannen.

Första gången han träffar sitt landslag är måndagen 13 april. Då har han bara fyra dagar (varav en är resdag så vi pratar tre riktiga handbollsträningar) på sig att sätta sin prägel innan OS-kvalet spelas fredag-söndag med tre matcher på tre dagar mot, i detta läge, Tyskland, Slovenien och trean i de pågående afrikanska mästerskapen.

Jag kan förstå att förbundsledningen på våren 2018, bara ett par månader efter EM-silvret, valde att låta Andrésson leda landslaget över ett mycket viktigt hemma-EM.

Men med facit i hand skulle man låtit Solberg ta över i somras när Andrésson flyttade till Rhein-Neckar Löwen – eller fått Andrésson att leda laget över OS-kvalet också.

Nu görs skiftet vid sämsta tänkbara tidpunkt där Solberg inte får en ärlig chans att påverka särskilt mycket på den mycket knappa tiden innan OS-kvalmatcherna drar i gång. Därför kommer det förstås bli i stort sett samma lag som i EM och utan några större förändringar av spelet.

Mycket spännande generationen på gång

Drömmen var förstås att Sverige skulle slippa kvala till OS och i stället vara direktkvalificerat via ett EM-guld på hemmaplan, eller i varje fall att man skulle komma till kvalet stärkt av ett framgångsrikt EM i ryggen (läs: åtminstone semifinal).

I stället är det ett mycket stukat och ifrågasatt landslag som Solberg får ta över.

Men skulle han och Martin Boquist (som naturligtvis får en nyckelroll i kvalet som brygga mellan det gamla och nya) lyckas föra Sverige till OS får norrmannen rena drömstarten på sitt uppdrag. För då får han en hel sommar att forma sitt eget landslag inför OS. I landslagshandbollen får man aldrig så många dagar och läger tillsammans som inför ett OS.

Men hur Solberg tänker kring till exempel 7-mot-6-spel, alternativa försvarssystem, tvåvägs- kontra envägsspelare och vilka framtidsnamn han ser i landslaget vet vi inte. Solberg vägrar att låta sig intervjuas, trots att han är heltidsanställd av förbundet sedan årsskiftet, innan han formellt tar över landslaget.

Han har i alla fall den mest spännande generationen att tillgå framöver sedan 82-gänget: 00/01-generationen. Förstärkt av sena 90-talister som Alfred Jönsson och Felix Claar. Tar någon av dem plats i truppen redan i OS-kvalet?

Men 2020 är inte slut ännu och OS har inte spelats.

Och låt oss ta med oss att ett par av de senaste årens största framgångar kommit direkt efter tunga missar: VM-semifinalen 2011 kom ett år efter den sämsta mästerskapsplaceringen någonsin (näst jumbo i EM 2010) och OS-silvret föregicks av ett fiasko i VM-playoff två månader tidigare.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.