Dokument, Niva: Kaoset i Sporting

Erik Niva

Spanien och Portugal spelade oavgjort, och det hette att de spanska spelarna hade haft en rörig uppladdning.

De hade ju behövt byta tränare.

Portugiserna hade däremot bara jagats, misshandlats och hotats till livet av sina egna.

I stort sett varje gång Portugal spelar mästerskapsfotboll finns det anledning att skriva om Sportings vidunderliga ungdomsverksamhet och akademin ute i Alcochete.

Där har de fostrats, nästan alla de välskolade portugisiska landslagsspelarna som fortsätter att få sin lilla nation att överprestera internationellt.

Den enda ungdomsakademin som kan räkna in två olika vinnare av Gulbollen bland sina gamla adepter, Luis Figo och Cristiano Ronaldo. Talangfabriken som gjort så att tio av spelarna som Portugal använde i EM-finalen mot Frankrike var Sporting-produkter.

Akademin har länge varit synonym med allt som är bra med portugisisk fotboll. Idag är det precis tvärtom.

Allt började egentligen med ”Almirante sem medo”, ”Amiralen utan fruktan”.

Så kallades Pinheiro de Azevedo, en väldig man som ledde flottan under Portugals kolonialkrig i Angola.

I samband med Nejlikerevolutionen 1974 återvände han hem, och blev snabbt en centralfigur i det militärråd som styrde landet under övergångstiden. Sommaren 1975 blev han till och med premiärminister, och under en osäker och orolig tid cementerade han sitt rykte som en orädd och kompromisslös ledarfigur.

När parlamentet ockuperades av ett av byggarbetarfacken och alla ledamöter hållits gisslan över natten viftade han mest bara bort polisen som till sist befriade dem:

– Jag har redan blivit kidnappad två gånger, och jag gillar inte att bli bortrövad. Det är irriterande. Nu tänker jag gå att äta lunch.

Under blockaden hade premiärministern gått ut på sin balkong för att försöka tala till de ilskna fackföreningskämparna. En talkör av dem vrålade ”fascist” till premiärministern.

”Amiralen utan fruktan” mullrade tillbaka:

– Bardamerda para o fascista, fritt översatt ungefär ”Åt helvete med fascisterna”.

Drygt 40 år senare var det en annan man som stod på en annan balkong och pratade för en annan publik.

– De har kallat mig populist, de har kallat mig demagog, de har jag sagt att jag inte har någon etik.

Mannen som pratade hette Bruno de Carvalho, hade precis blivit omvald som president för fotbollsklubben Sporting med drygt 86 procenterna av rösterna.

Han bad att få låna en berömd fras från sin morbrors pappa, släktingen som på ett väldigt tydligt sätt format tillvaron för hela släkten.

– Bardamerda para todos aqueles que não são do Sporting Clube de Portugal! Åt helvete med alla som inte är Sporting.

Sedan Bruno de Carvalo först blev president fyra år tidigare hade han förändrat hela det portugisiska fotbollslandslaget.

Chockvärvade tränarmaestron

Han struntade totalt i alla oskrivna regler, sociala koder och vedertagna tillvägagångssätt. Han kritiserade domare, förbundsfolk, journalister och spelare – både i det egna laget och bland motståndarna – offentligt på sociala medier.

Han chockvärvade tränarmaestron Jorge Jesus från ärkerivalerna Benfica. Han konfronterade och hotade sina motståndare och kritiker.

Om någon inte gillade det? Åt helvete med alla som inte är Sporting.

– Jag kom till en klubb med 1700-talsorganisation på gränsen till konkurs. Jag hade ingen tid att förlora. Jag var tvungen att vara operativ. Nu uppfattas jag som någon sorts mordbrännare, men jag tänder inga eldar för skojs skull. Men jag hatar dumhet, hycklande och falska intellektuella. Jag är frontal, direkt, ibland frätande. Om jag vill ta mig förbi dig kommer du inte att kunna stoppa mig.

helskärm

Många ur den traditionella portugisiska fotbollstoppen hade svårt att få grepp om Bruno de Carvalho.

Han var å ena sidan den lite sprättiga aristokratsonen, som aldrig missade ett tillfälle att påpeka att han minsann var en nära släkting till ”Amiralen utan fruktan”.

Men å andra sidan var han också en rätt oborstad läktargrabb, en kille som gick med i den stora ultrasgrappen Juventude Leonida som 15-åring och behållit regelbunden kontakt med ledarna där ända sedan dess.

En före detta klubbpresident, José Roquette, jämförde Bruno de Carvalho med Donald Trump. Och det var innan allt eskalerade, innan allt skenade iväg bortom all sans och kontroll.

Enkelt uttryckt går det att prata om ett före och ett efter Europa League-kvarten mellan Sporting och Atlético Madrid i april.

Portugiserna föll med 2-0 på bortaplan, och omedelbart efteråt kapade Bruno de Carvalho flera av de mest välkända spelarna i det egna laget på Facebook.

Mittbackarna Mathieu och Coates hade gjort misstag – var de köpta? Gelson Martins hade missat ett friläge – vad var det för fel på honom? Bas Dost och Fabio Coenträo hade dragit på sig gula kort och skulle missa returen – ville de ens spela?

Möttes av enorm banderoll

Det enda som skiljde honom från den genomsnittliga näthataren var väl egentligen hans position, och dagen efter enades hela spelartruppen om ett gemensamt uttalande där de med ganska försiktiga ord ifrågasatte beteendet.

Hur Bruno de Carvalho reagerade? Ny Facebook-uppdatering där han kallade spelarna för ”bortskämda snorungar” – och stängde av dem allihopa.

Allra argast var han på lagets kapten och vice-kapten, landslagsspelarna William Carvalho och Rui Patrício. Han anklagade dem för att han organiserat spelarprotesten, för att underminera klubben och på så sätt lättare kunna bli sålda utomlands.

Även om han i någon mån besinnade sig och hävde sin egenutdömda avstängning så gick episoden inte att göra ogjord, och för den delen verkade inte Bruno de Carvalho särskilt sugen på att bygga några broar. En spricka hade skapats mellan president och spelare, och såväl tränare som fans kände sig tvungna att välja sida.

När spelarna väl sprang ut till nästa match möttes de av en enorm banderoll från Juventude Leonida, där de anklagades för att sakna både kärlek och känslor för klubben.

Och alla som inte var Sporting kunde som bekant dra åt helvete.

Med två matcher kvar av säsongen var Sporting en klubb som darrade på knivsspetsen. Hade de vunnit båda hade de kvalificerat sig för Champions League och bärgat den portugisiska cupen, och då är det möjligt att någon sorts normalitet kunnat återvända.

Istället förlorade de båda – och störtade rakt in i upplösningstillståndet.

Omedelbart efter att lilla Marítimo kostat dem Champions League-platsen blev det uppenbart att det inte var frågan om någon vanlig besvikelse.

När William Carvalho och Rui Patrício skulle hämta upp sina bilar på den låsta, underjordiska parkeringen upptäckte de att maskerade supportrar på något sätt kommit in där. De blev förolämpade, de blev hotade – men de hann in i bilarna och kom undan.

Två dagar senare hände det.

Hela världen har sett videosekvenserna som visar hur 50 maskerade ultras stormar fram mot Sportings träningsanläggning i Alcochete, och stillbilderna på såret i Bas Dosts huvud.

Vad som hände däremellan har vi kunnat läsa i de stora förundersökningssjok som redan har sipprat ut.

Såren i Bas Dosts huvud orsakades av att han slagits i huvudet med metallspännet på ett bälte, och efter att han ramlat ihop av slaget fortsatte han misshandlas av två män.

”Ta av er tröjorna, era svin!”

Jorge Jesus hade också träffats av ett bälte i ansiktet, precis som kroatiske mittfältaren Josip Misic. Serbiske mittfältaren Radosav Petrovic blev slagen i magen, och portugisiske VM-mittfältaren Bruno Fernandes blev omringad och attackerad.

Ändå var det fyra andra spelare som inkräktarna först och främst var ute efter, fyra män som ansågs ha svikit någon form av klubbideal.

Dels var det de argentinska importerna Acuña och Battaglia – den förstnämnda blev omringad och nedslagen av ett halvdussin män, den senare misshandlad med en 25-litersflaska – och dels var det de två egenfostrade klubbkaptenerna.

Rui Patrício har spelat för Sporting nästan 20 år, tillhört klubben sedan han var 12 år gammal. William Carvalho är en angolansk invandrargrabb som hittade dit då han var 13.

Franske reservmålvakten Romain Salin har berättat i förhör om hur han såg sina lagkamrater bli slagna, hur han hörde de maskerade angriparna hota William Carvalho och Rui Patrício till livet.

– Ta av tröjorna, vi vill inte ha er längre! Ni kommer att dö om ni bär dem igen! Ta av er tröjorna, era svin!

Var börjar en frihet och var slutar ett ansvar?

I Portugal är majoritetsuppfattningen av Bruno de Carvalho i någon mån bär skuld för att Sportings ras ner i anarki. Eurosport-journalisten Luis Cristovao tillhör en av dem som ser situationen så:

– Han har skapat en misstänksamhet som satt sig både utanför och innanför klubben. Han har försvarat idén om att presidenten även ska vara ett fan, och att våld i någon mån är en del av att vara supporter. Jag tror att det ständiga bruket av aggressiv och konfrontativ retorik har inneburit ett läge där vissa människor dragit slutsatsen att våld är acceptabelt.

Andra går längre än så. Själv har han inte pratat offentligt om saken, men ”närstående källor” till Jorge Jesus har upprepade gånger uppgivit att tränaren haft konkreta bevis på att Bruno de Carvalho uppmuntrat eller rent utav beordrat attacken.

”Verkade nästan njuta”

Kommunikation där klubbpresidenten använt gamla ultraskontakter för att be dem ”sätta press” på spelarna påstås existera, men tycks mest ha åkallats som påtryckningsmedel. Då klubben gick med på att lösa ut Jorge Jesus från sitt kontrakt accepterade han en sekretessklausul.

Målvakten Rui Patrício säger sig inte ha några bevis för att Bruno de Carvalho var direkt medskyldig till attacken, men med det sagt finns det saker han inte fått förklarade.

– Med kort varsel hade träningen flyttats från onsdag till tisdag, och det är väldigt konstigt att de här männen visste det. Ännu konstigare att de kom precis då vi var samlade på ett och samma ställe, utan möjlighet att fly. Och konstigast av allt att klubbens president till en början nästan verkade njuta av det som hade hänt.

helskärm

När Bruno de Carvalho först kommenterade händelserna på träningsanläggningen gjorde han det närmast med en axelryckning.

Brott händer i samhället, liksom. Och förresten var det ju ändå rätt onödigt av välbetalda, bortskämda fotbollsspelare att mopsa upp sig mot supportrar som gjorde stora uppoffringar för att följa laget.

Rui Patrício hörde vad klubbpresidenten sa – han förstod det bara inte.

– Sanningen är att vi fruktade för våra liv. Vid ett läge hade allt spunnit så långt bortom kontroll att jag verkligen trodde att vi inte skulle komma därifrån levande. Det var kaos och terror, spelare i panik, spelare som blödde... Jag vaknar fortfarande med ett ryck på nätterna av skräckbilderna jag har i huvudet.

Klar för Wolverhampton

Riktigt vilket Sporting det blir som går in i nästa säsong går inte att svara på i nuläget. Bruno de Carvalho har upprepade gånger förklarat att han tänker sitta kvar som president – oavsett vad aktieägare och styrelseledamoter säger – och gick så sent som igår ut med en oändlig tirad riktad mot ”klubbens förrädare” på Facebook.

När Portugal spelade sin första VM-match mot Spanien var en majoritet av spelarna som vanligt fostrade i Sportings akademi.

Det ovanliga var bara att tre av dem stod registrerade som klubblösa.

Rui Patrício, William Carvalho, Bruno Fernandes – och avbytaren Gelson Martins – har alla hävt sina kontrakt med sin barndomsklubb, med hänvisning till spelarfackets paragrafer runt en trygg och säker arbetsmiljö.

I förrgår skrev Ru Patrício på för Wolverhampton Wanderers.

– Jag har levt mitt liv där. Jag har gått från att vara pojke till att bli en ung man till att bli en far och en make. Jag har lärt mig att spela fotboll på ett sätt som gjorde mig till Europamästare. Men nu har någon tagit Alcochete ifrån mig. Nu kommer jag aldrig att återvända till det stället.

Källor: Sabado, Expresso, Correio da Manhã, Destak, Record, A Bola.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller