”Det är friidrottens största problem”
Wennerholm: Närmast smärtsamt att läsa
BERLIN. Jag var på mitt första friidrotts-EM i Stuttgart 1986.
Då vann en 21-årig Sergej Bubka herrarnas stav på 5,85 och vi undrade om han var från en annan planet.
Men han hade varit utklassad av en 18-årig Armand Duplantis 32 år senare.
Men de flesta av de andra i detta EM hade blivit krossade av motståndet 1986.
Det är friidrottens största problem.
Det är närmast smärtsamt att läsa igenom segerresultaten från Europamästerskapet i Tyskland 1986. Det första jag följde på plats.
Där satt man som gröngöling på läktaren, omedveten om det som gjorde alla så övermänskligt bra.
I dag har jag just lämnat mitt elfte EM, glad och lycklig innan jag jämför segerresultaten för 32 år sedan.
Europeiska förbundets norske ordförande Svein-Arne Hansen kallade EM i Berlin 2018 för det bästa europamästerskapet någonsin.
Jag kan hålla med om det.
Men då talar vi inramning, fyllda läktare och ett mästerskap där alla har samma förutsättningar.
Ett EM utan fuskare.
Hade inte med demokrati att göra
Men en titt bakåt i historien avslöjar en skrämmande skillnad på då och nu.
Jag var på mitt första EM i Tyskland 1986 under en tid då en mur och taggtrådsstängsel fortfarande skiljde öst från väst.
Att försöka korsa den var lika med döden.
Men det kalla kriget hade ingen starkare front än den idrottsliga.
Historien har senare avslöjat den systematiska dopning som förekom på den andra sidan muren och i den nation som hette DDR.
Deutsche Demokratische Republik, som var hela namnet, men som inte hade mycket med en demokrati att göra.
Men de tokdominerade det EM jag satt och såg i Stuttgart 1986.
Då var det bara som vanligt att se dessa blåklädda, adidasrandiga tävlingsmaskiner dominera alla mästerskap tillsammans med det gamla Sovjet och ett Storbritannien som fortfarande hängde med. Det var i stort sett de tre nationalsångerna som spelades vid segerceremonierna.
De tog 30 av 43 möjliga guld.
Att DDR dominerade på damsidan var ingen nyhet.
Men när allt avslöjades, när allt föll, så spred sig stanken.
Men.
Rekorden står fortfarande kvar.
Resultaten har aldrig suddats ut.
Det är därför jag sitter här och nu och jämför då och nu.
Att 1986 års damer slår de som just avslutat ett EM 2018 – 32 år senare – med 12–3 räknat i segerresultat är skrämmande.
Och att Heike Drechsler hyllas som en hjälte när hon krattar längdhoppsgropen som funktionär i Berlin, väcker helt andra känslor hos mig än en hos en yngre generation.
För mig är hon ingen hjälte, utan den sista rest av det DDR som skapade sina superkvinnor på konstgjord väg.
Heike Drechsler vann EM-guld på både 200 meter och i längdhopp där i Stuttgart 1986 på resultat som hade räckt till överlägsna segrar i Berlin 32 år senare.
Längdhoppet hade hon vunnit med en dryg halvmeter, 200 med flera meter.
Hon åkte aldrig fast för dopning, men resultaten talar sitt tydliga språk.
Det är löjligt att påstå något annat.