Niva: Svetsa ihop en guldklimp av gråsten
Den mest ovissa landslagsuttagningen på åratal mynnade ut i ett val i stort sett utan överraskningar.
Sanningen är vad den är, vi har de spelare vi har.
En svensk förbundskaptens uppgift är inte heller att trolla fram jokrar ur uttagningshatten – det är att noggrant och tålmodigt svetsa ihop en guldklimp av gråsten.
Och så var det igång.
Är det alltså nu vi ska bestämma oss för vad vi tycker om Janne Andersson utifrån hur han värderar Christoffer Nyman och Emil Krafth?
Nä, det är ju inte det.
Egentligen är lag- och trupputtagningarna den mest övervärderade och överanalyserade delen av en svensk förbundskaptens arbete. Skillnaden mellan vinst och förlust finns i stort sett aldrig i valet mellan två rätt jämnstarka vänsteryttrar, utan avgörs av helt andra saker.
Själv pratade Janne Andersson om sju, åtta ”helt gröna” – givna startspelare – och det är den ryggraden som han kommer att leva och dö med framöver.
Får han grunderna att sitta? Lyckas han automatisera spelmönstren? Hittar han fram till den här gruppdynamiken som får laget att bli större än summan av de enskilda spelarna?
Det måste han helt enkelt göra, för annars är han chanslös.
Individuellt sett är det här en svag svensk landslagstrupp, där vi saknar en pålitlig referenspunkt i anfallet och där Albin Ekdal kommer att behöva ta ett oproportionerligt stort ansvar för att bära mittfältet.
Men det behöver nu inte betyda sådär överdrivet mycket.
Löfte som kan räcka långt
I landslagssammanhang är skillnaden mellan det fungerande lagbygget och det dysfunktionella hopkoket så mycket större än den är bland klubblagen. Island kan besegra England, Wales kan slå Belgien och Sverige kan absolut hitta bakdörren till ett VM-play off.
Att vi ska kunna rubba Frankrike över tio matcher är avlägset, men talanggapet upp till ett generationsväxlande Holland är inte större än att det går att kompensera.
Vad kan vi egentligen förvänta oss av Janne Anderssons svenska landslag? Det blev inga storslagna utfästelser i samband med den här programförklaringen – inga vidlyftiga medaljdrömmar – utan det blev en försäkran om att spelarna i alla fall kommer att kämpa, fajtas och springa.
Det är en bra början, ett löfte som kan räcka förvånansvärt långt.
Men mer då? Med en veckas förberedelsetid är det inte direkt läge att sitta här och kräva resultat redan mot Holland, men utöver krigandet begär jag ett landslag där varje spelare vet precis vad han förväntas göra, där vi har en gemensam plan för hur vi uppträder när motståndarna har bollen och hur vi sedan ställer om.
Du saknar som bekant inte hästen innan spiltan är tom, och du har sällan vett att uppskatta en grundorganisation på fotbollsplanen innan du behövt känna på hur det är att vingla fram utan den. Att titta på det svenska landslaget de senaste åren har ju alldeles för ofta varit ungefär detsamma som att följa en osäker lindansare helt utan skyddsnät.
Borde Alexander Milosevic eller Sam Larsson eller Marcus Antonsson varit med i den här premiärtruppen? Kanske det, kanske inte – men vi gör oss själva en otjänst ifall vi inbillar oss att det har någon avgörande betydelse.
Det är om en vecka det börjar. Det är då Janne Andersson ska ut på träningsplanen och in i teorisalen och på obefintligt kort tid förbereda ett gäng hyggliga landslagsarbetare på att överträffa sig själva tillsammans och besegra oddsen ihop.
Det är en ekvation som kräver ett smärre mirakel. Och vet ni? Den enda chansen att uppnå ett sådant är genom konkret, strukturerat och metodologiskt arbete.