Så minns vi Lasse Sandlin

Johan Flinck

Vår vän och före detta sportkrönikör Lasse Sandlin har gått bort efter några veckors sjukdom.

Han blev 76 år.

Här minns kolleger, vänner och idrottsprofiler honom.

Sammanställning: Johan Flinck.

Lars Lagerbäck, fotbollstränare:

Jag minns Lasse som en intresserad sportjournalist.

I sitt skrivande upplevde jag att han visade respekt och ville beskriva hur han uppfattade det som hände oavsett om han kritiserade eller berömde.

En annan sida som jag gillade var att man kunde prata med honom om allt möjligt utanför idrotten.

Erik Niva, Sportbladet:

Lasse Sandlin hade många beundransvärda karaktärsdrag, och jag är övertygad om att vi är väldigt många som kan vittna om hans värme, hans vänlighet och hans medmänsklighet.

Själv var jag nästan ännu mer tagen av hans entusiasm och hans nyfikenhet.

Både som sportjournalist och människa tror jag att cynismen riskerar att bli din allra värsta fiende. Den tär på både din kreativitet och din livsgnista, men Lasse Sandlin lät sig aldrig fångas av den.

Varje gång jag träffat honom under de senaste åren har han med både berättarglädje och inlevelse redogjort för ytterligare något idrottsäventyr; en bandyresa i Ryssland eller en fotbollsmatch i Ungern.

Det spelade ingen roll att han inte var yrkesverksam längre, det saknade betydelse att han inte längre fick betalt för att berätta om matcher och miljöer.

Han gjorde det ändå, eftersom det på så många sätt var det han levde för.

Lasse Sandlin lyckades bevara sin kärlek till idrotten och sin aptit på livet ända in till slutet, och på så sätt vann han den enda match som verkligen räknas.

helskärm

Karl-Erik Nilsson, ordförande Svenska fotbollförbundet

En av Sveriges främsta och mest förtroendeingivande idrottspennor har slutat skriva.

Värme, engagemang och ett gediget idrottsintresse präglade Lasses arbete.

Stefan Holm, Sportbladet:

Lasse, älskade Lasse.

Han var en förebild som sportjournalist men en ännu större förebild som människa.

Han var totalt prestigelös, gjorde ingen skillnad på folk och tog hand om sina yngre kollegor.

Jag tror att många av oss som började jobba på Aftonbladet runt millennieskiftet såg honom som ett slags extrapappa.

För mig betydde han otroligt mycket, både som kollega och vän.

Hans bortgång kom som en chock.

Jag besökte honom på Södersjukhuset för ett par veckor sedan. Då var han vid gott mod och skulle bli utskriven dagen därpå. Jag ringde honom senast i går, för att fråga om han behövde något från mataffären. Han brukade alltid svara men då kom jag direkt till röstbrevlådan.

Lasse Eriksson, målvaktslegendar:

Jag gillade Lasse som person. Alltid ärlig och trevlig. Och han ville alltid prata om Hammarby.

Robert Laul, Sportbladet:

När jag började på Sportbladet som ung vikarie 2001 var det en oerhört tuff och hård jargong, men bland veteranerna fanns en person som stack ut åt andra hållet. Han var vänlig, omtänksam och lika intresserad av att lyssna som att höras.

Efter alla år är det den bilden jag fortfarande bär med mig: i en miljö som handlade om att besegra konkurrenten Expressen till varje pris, fanns en person som stod för något viktigare bara genom sitt sätt att vara.

I dag är Sportbladet en helt annan sorts redaktion. Mer inkluderande, lugnare och schystare. Den är mer Lasse Sandlin.

Mats Olsson, före detta journalist och presschef i landslaget:

Lasse blev min första chef när jag kom till Aftonbladet som JH-praktikant i januari 1985.

På journalisthögskolan hade jag varnats för de stenhårda och elaka cheferna på kvällstidningarna och jag var ganska skakis när jag klev in på Aftonbladet på Vattugatan där Lasse var morgonchef.

Men aldrig har varningar varit mer obefogade.

Lasse hade ett hjärta av guld och var vänligheten själv – och genast tog han mig under sina vingar och blev min mentor i början av min journalistkarriär.

I dag känns det tungt.

Världen behöver fler Lasse Sandlin – inte färre.

Thomas Ravelli, målvaktslegendar:

Det är väldigt sorgligt och tråkigt.

Lasse var en väldigt kunnig journalist som var rak i sina åsikter och inte rädd för att skriva saker som var negativa för laget eller den enskilde idrottaren.

Men jag kände Lasse från framför allt VM 94 och då var jag ju ”uppe i himlen” och då var det en härlig känsla att få läsa allt det positiva som bland annat han skrev.

Petra Thorén, Sportbladet:

Lasse var en otrolig kollega och en av de finaste människor som jag har träffat.

Han fanns där för oss unga på Aftonbladet, stöttande, alltid med goda råd och med respekt för vår bristande erfarenhet.

På alla resor utomlands var det Lasse som såg till att jag fick en dos kultur och historik, det var härliga stunder som jag minns extra.

Jane Björck, SVT-sporten:

Jag kommer alltid att minnas Lasse med värme.

Han var en av de etablerade som alltid mötte med ett leende, och vänliga ord, när jag som ung sportreporter tog de första kliven in i en då mansdominerad och tuffare fotbollsvärld.

helskärm

Tomas Ros, Sportbladet:

En av de snällaste människor jag mött. Han var så försynt och omtänksam. Tog hand om många av oss som började på sporten vid millennieskiftet och blev en mentor och minipappa för oss.

Jag kommer aldrig glömma alla samtal som inleddes på samma sätt: ”Hej det är Lasse, jag stör väl inte”.

Han var kanske sportjournalistikens första superstjärna som alltid kommer vara saknad, men aldrig glömd.

Hans Eskilsson, ex-fotbollsstjärna

Det är oerhört ledsamt att Lasse inte är med oss längre.

Han var en väldigt fin människa och hade dessutom den goda smaken att vara hammarbyare så jag träffade på honom då och då, bland annat med Hammarbyveteranerna.

Lasse var väldigt kunnig och det var alltid trevligt att prata med honom. Han hade alltid tid över.

Chris Härenstam, SVT-sporten

Vår gemensamma nämnare var oftast bandyn. Lasse var och kommer för evigt att vara en man som förknippas med värme, omtänksamhet och kärlek. Därmed för alltid en förebild.

Mats Wennerholm, Sportbladet:

Lasse Sandlin är död och det värker i hjärtat.

Jag trodde att han var odödlig.

Och världen vimlar inte direkt av människor det inte går att säga ett enda ont ord om. Men Lasse Sandlin var en av dem.

Jag var bara en av många som jobbade tätt med Lasse under alla hans år som krönikör och sportchef. Detta ständigt leende unikum till människa.

När jag slår upp ordet ”positiv” i Svenska Akademiens ordlista räknar jag nästan med att hans namn ska stå där som en av många synonymer.

För sådan var han.

Extremt snäll, extremt levnadsglad, extremt saknad.

Jonas Nystedt, före detta journalist och presschef i fotbollslandslaget:

Lasse ”Sandy” Sandlin var utrustad med ett hjärta som kanske var det finaste som funnits. Han ställde upp för alla och en var, med jobb, råd och privata frågor och dygnet runt. Inget var främmande för ”Sandy”. Den siste han prioriterade var sig själv. 

I början på 1978 ringde Lasse, då administrativ sportchef på Aftonbladet och sa:
–Jag måste meddela att vi valde – kan tyckas konstigt - en kille från Kyrkans tidning på den tjänsten du sökte. Men var inte för ledsen, du var med ända till målsnöret – och ändå bättre: vi gör som i NHL, vi listar dig för kommande tjänster.

Och så blev det. Den 1 november 1978 steg jag in på redaktionen. 

Bättre läromästare än Lasse kunde jag inte fått. Kunskap som sitter kvar. Vilket föredöme på alla sätt. Genom åren har våra vägar korsats via kompiskonstellationer och möten, självklart all idrott,  vilket varit en ren lycka för mig och andra.

Tack Lasse för allt (och att jag fick låna din Guldbollenkopia 2005 utan Bladets vetskap).  Du är enormt saknad av oss alla.