Game, set och... smack!

...men Enqvist vägrar att snacka om sin hemliga franska flickvän

LONDON

Sällan har Thomas Enqvist, 27, sett så stabil och harmonisk ut på tennisbanan.

Han är klar för kvartsfinal i Wimbledon - utan att ha tappat ett enda set på vägen.

Är det den nya, hemliga kärleken som är Thomas segervapen?

helskärm

Den nyvunna flickvännen heter Carina och kommer från Frankrike.

Det var hon som gav Thomas segerkyssen efter mötet med argentinaren Guillermo Canas (6-3, 6-3, 6-1) och efteråt bekräftade hon:

- Ja, Thomas är min pojkvän.

Men mycket mer än så får vi inte veta - inte än.

Möjligen lättar Thomas på förlåten om han höjer Wimbledonbucklan i luften på centercourten på söndag.

Sportbladet träffade Thomas en timme efter den förhållandevis lätta segern mot Canas, och han viftade skrattande bort alla frågor om den nya kärleken:

- Ha ha, nu pratar vi tennis i stället, va?

Känner att han har mer att ge

Okej, det var i alla fall länge sen du såg så stark ut.

- Ja, det känns bättre än på mycket länge. Jag har ju inte tappat ett set än och är i kvarten här för första gången. Dessutom känner jag att jag har mer att ge.

Nu väntar Pat Rafter. Nu måste du upp ett steg till i kvalité.

- Jag vet att jag kan slå honom. Jag förlorade mot honom i tre raka 1999, men jag har tagit honom då och då och tycker att jag har en bra chans.

Du har dunkat ut flera baslinjespelare här, men nu får du en serve- och volleyspecialist mot dig.

- Första killen jag slog, Martin Damm, var också en sån som rusar på nät. Men Rafter går ju fram på både första och andra serven. Jag vet vad som väntar och jag kan hantera det spelet också.

I bland känns det som om man inte vet vilken Enqvist som ska dyka upp till spel. Vet du det själv?

- Jag förstår vad du menar...nog tycker jag att jag har bra koll på var jag står när en turnering börjar. Jag vet till exempel att jag i min bästa form har slagit alla i den översta världseliten i dag. Men tennisen är också så tuff numera, man kan känna sig kanonbra och ändå åka ut tidigt. Då gäller det att inte tappa huvudet och grubbla för mycket.

Problem med serven - då satt returerna

Men som mot Canas...du fick slita som ett djur i början för att din förstaserve inte fungerade alls.

- Det stämmer. Men det positiva var att jag kunde vinna ändå, vilket betyder att andra delar av mitt spel funkar. Jag fick plocka fram andra vapen. Jag returnerade till exempel väldigt bra, och från baslinjen var det nästan perfekt.

Ungefär som när man tränar en golfsving. Allt känns perfekt - ända tills ronden börjar. Då är det plötsligt totalt fel på rytmen.

- Ja, det kan vara frustrerande. Oftast är det bara små basgrejor som behöver rättas till. Man får dra ner på farten eller sätta en annan skruv på bollen.

Du får inga engelska frågor på presskonferenserna. Dina matcher har hela tiden lagts på sidobanor. Du har smugit dig fram till kvarten nästan utan att någon tagit dig på allvar.

- Skönt! Jag har kunnat röra mig rätt anonymt här. Men det är nu de stora matcherna börjar. Nu startar jakten.

Jakten på din första grand slam, menar du.

- Precis. Det är det jag spelar för. Jag har länge sagt att mitt stora mål är att vinna en grand slam-turnering, att få till det rejält en gång. Och nu är jag en bit på vägen.

Får Dif-rapporter från pappa Folke

Och hemma i Sverige har ditt favoritlag, Djurgården, tio raka utan förlust i fotbollsallsvenskan.

- Det är ju suveränt! Jag snackade med min pappa, Folke, häromdan. Han hade sett Dif spöa Elfsborg och sa att killarna verkade bra tränade.

Kanske dags att åka hem i sommar och se dem spela.

- Ja, jag har inte varit en sommar i Sverige på flera år, men nu blir det troligtvis av. Efter Wimbledon har jag tre veckor ledigt innan tävlingen i Los Angeles.

Inte aktuellt att flyta från Monte Carlo än?

- Nej, jag trivs där. Jag är väl ingen sån där jetsetare, precis, men jag har roligt i mitt liv.

Kafelnikov sa häromdan att det är ett helvete att ha familj och ligga ute på resor nästan året runt.

- Det är slitsamt emellanåt. Hotelldöden och resandet blir jobbigare för varje år. Jag har varit på touren i tio år nu och börjar känna av det. Men det är klart...jag tjänar pengar och det måste finnas en baksida av allting.

Peter Wennman