Pojkvännen: ”Den jag vill ringa, kan jag inte ringa”
Uppdaterad 2017-06-17 | Publicerad 2017-06-16
Hon förbereder sig för ett nytt liv.
Anna Holmlund har gjort framsteg sedan den svåra olyckan i Italien.
Nu berättar pojkvännen Victor Öhling Norberg, 27, om parets livssituation och framtid.
– Hon har börjat le och skratta, det gör min vardag enklare, säger han till Sportbladet.
Anna Holmlund kraschade under ett träningspass i Italien och slogs medvetslös.
Hon hölls nedsövd i flera veckor och har drabbats av den tredje gradens hjärnskador på en fyragradig skada. Hennes minnen från den egna karriären är borta, men drygt ett halvår senare har hon trots allt gjort stora framsteg.
Holmlund kan kommunicera och har börjat anpassa sig till ett nytt liv.
För Dagens Nyheter, som var första media att träffa henne och hennes familj, berättar föräldrarna att hon inte klarar någonting på egen hand i det vardagliga livet och att hon måste ha hjälp av minst två assistenter.
Problem med minnet
För Sportbladet berättar nu pojkvännen Victor Öhling Norberg, 27, om olyckan som förstås kastat om hela deras livssituation.
– Livet har förändrats på så vis att min flickvän finns, men å andra sidan inte finns. Den personen jag vill ringa när jag har det jobbigt kan jag inte ringa. Det är det som är tuffast. Den jag gillar så mycket kan jag inte prata samma saker med längre, säger Victor.
Han pratar med sin flickvän dagligen och uppskattar att paret smått börjat konversera.
– Hon har fortfarande väldiga problem med minnet. Det fantastiska är att hon kan svara när vi pratar. Hon har börjat le och skratta, det gör min vardag enklare, säger Victor som själv hanterade den jobbiga perioden efter olyckan genom att själva börja tävla igen.
Från att ha funderat på att sluta fick han bärga ett känslosamt VM-guld i skicross i mars.
– För mig var det väldigt bra att åka skidor igen. Träna och tävla. Då är det fullt fokus på det jag måste göra just nu och jag kan släppa de jobbiga tankarna lite.
”Att plötsligt få svar”
Men framtiden har han inte vågat att börja tänka på ännu.
– Det är väldigt svårt att säga något om framtiden. Det är bara tiden som kan svara på det. Det är ingen som kan säga hur bra, eller hur dåligt, det kommer att bli. Jag tar en vecka i taget. Men det ska bli roligt för Anna, för familjen och för min skull, att hon ska flytta hem och lämna sjukhusmiljön.
Vad har varit mest minnesvärt för dig under den här perioden?
– Det gick så himla fort när hon började bli bättre. Från att ha suttit vid sidan om henne, och pratat om henne, i flera månader utan att man kunnat få några svar, till att plötsligt få svar. Det är helt fantastiskt eftersom det inte var någon som trodde att hon skulle kunna prata igen.