Laul: Kan de ens förlora en match

Efter åtta raka segrar måste frågan ställas:

Kan detta AIK överhuvudtaget förlora fotbollsmatcher?

För att kolla senaste det hände i allsvenskan måste jag plocka fram spelschemat, minnet räcker inte till. Det är två månader sedan, 19 juli, 1-3 mot Helsingborg.

Segerraden på åtta raka matcher är nytt klubbrekord, och mot Häcken var det vårens tre hackkycklingar bland fansen som visade vägen.

Högerbacken Hakur Hauksson stormade fram längs högerkanten och serverade Fredrik Brustad till 1-0, Brustad hittade sedan Dickson Etuhu som satte tvåan.

Hauksson, Brustad, Etuhu – backa bandet några månader och det gödslades inte direkt med beröm över dessa herrar.

Då var kritiken befogad, och visst finns fortfarande en hel del tveksamheter kring både Brustads och Haukssons fotbollskvaliteter medan Dickson Etuhu gör ett stort och nyttigt jobb över stora delar av planen i match efter match numera. Löpningen han tog innan 2-0-målet var imponerande.

Det såg ut att bli en promenadseger på Friends men efter målen i minut 20 och 25 slog Gnaget av på farten och tappade fokus: Alexander Jremejeff tryckte undan Jos Hooiveld och lobbade enkelt in reduceringen över en Patrik Carlgren som hamnade på mellanhand.

Behövde inte bli nervösa

Målet kom ändå överraskande eftersom Häcken verkade ganska ointresserade av att anfalla. Paulinho hamnade långt ner i planen, Jeremejeff fick dåligt understöd på topp och Martin Ericsson hängde i ett ingenmansland utan att få boll. Tre duktiga spelare som inolverades för sällan för Häckens bästa.

Målet väckte AIK ur dvalan, Henok Goitom gjorde 3-1 men målet dömdes bort då domaren Johan Hamlin ansåg att Ethu bröstade bollen ur händerna på Häckenkeepern Peter Abrahamsson.

Rätt eller fel? Inte ens med tv-reprisens hjälp kan jag helt säkert avgöra det men ”Avgå Hamlin” var en ganska vanlig åsikt på Friends denna eftermiddag.

Andra halvlek blev något av ett sömnpiller. AIK kontrollerade matchbilden, det var närmare 3-1 än 2-2, Etuhu hade en nick i stolpen, storpubliken på Friends (19 380) behövde inte bli särskilt nervösa. Häcken lyckades aldrig skapa något tyngre kvitteringstryck, inte ens när Dickso Etuhu drog på sig ett andra gult för protest över en duell han inte ens var inblandad i. En onödig reaktion, visst, men domslutet kändes väl petigt då Etuhu verkade rikta ilskan lika mycket mot egna lagkamraten (Hauksson).

Svajigheten är borta

Utan Etuhu på planen bytte tränaren Andreas Alm in Anton Jönsson Salétros som svarade för 20 kloka minuter.

– Det är avgörande att kunna använda en ung spelare med så stora ledaregenskaper. Anton kom in även mot Djurgården när vi var en man mindre, säger Alm.

Kollegan Peter Gerhardsson var inte lika nöjd. Under presskonferensen skrynklade han ihop statistiklappen och kastade iväg den. Sedan sågade han de egna spelarna och samtidigt satte fingret på en av svensk fotbolls ödesfrågor:

– Idag klarade vi inte av spelet på det här underlaget. Det är kamp och det är fysik och det är väldigt lite fotboll. Det måste man klara av. Sett över 90 minuter är AIK mer cyniska, de är tunga att möta, säger Gerhardsson.

Fundera en gång till på det uttalandet: ”I dag klarade vi inte av spelet på det här underlaget”. Det är trots allt gräs han pratar om. När ska svensk fotboll ta tag i den här frågan på allvar?

Till sist: Tre nya AIK-poäng innebär pressen över på Blåvitt, IFK Norrköping och Elfsborg. Känslan just nu är att detta AIK inte kan förlora matcher. De vinner även när spelet hackar och domsluten går emot. Borta är senaste årens svajighet, den svartgula maskinen mal på med stabilitet som främsta kännetecken.