Wegerup: En kärlek som Zlatan bottnar i
Zlatan Ibrahimovic.
Sveriges främste fotbollsspelare.
Trots sin bakgrund.
Tack vare sin bakgrund.
Mest av allt påminner dokumentären om Zlatan oss om just detta.
Respektlösheten och modet.
Två av Zlatans främsta kännetecken.
Den han blivit av att växa upp i motvind, spränga sig igenom alla hinder, likt en obändig maskros genom asfalt.
Under åren förädlad till en ros av klass. Men alltid med rötterna i den där skånska förortsmyllan. På samma gång så karg och livgivande. Ur den kommer vår störste svenske fotbollsspelare genom tiderna.
Att se del två av Kanal 5:s dokumentär var att än en gång bli påmind om Zlatans obestridliga storhet. Målen. Konstnumren. Vinnarviljan. Perfektionismen. Hungern.
Ändå sitter jag halvvägs in i del två lätt besviken.
Kanske hade jag för höga förväntningar efter den första delens stora ögonblick av tårar och gåshud. Del ett kom nära inpå Zlatan och pappa Sefik, den visade det ingen fått se förr, berörde och förklarade människan Ibra.
Del två känns däremot bitvis mer som ett rätt snyggt nummer av Buster i tv-form. Arkivbilder och intervjuer, med folk av tämligen varierande dignitet.
Förblir oberättade
Jag, som följt Zlatan i arbetet i över elva år, vet exakt hur många bra historier som fortfarande finns att berätta om hans fotbollskarriär. I klubblagen inte minst, men också bakom landslagets kulisser.
Alla förblir oberättade här. Vi får vänta på dem ett tag till.
Ändå lyfter även den här delen av Zlatans historia, efter hand.
När bilderna på Ibra börjar varvas tätare med Sefik hemma vid sin kaffebryggare och i sin fåtölj, redo med tutan.
Tempot ökar, berättelsen djupnar och tätnar.
Zlatan på väg ut på planen. Sefik framför sin tv.
Två ensamma män som gått sina egna vägar. Åtskilda men ändå alltid förenade.
Hela Zlatans liv är ju en Hollywood-film om mannen som mot alla odds skapar sin egen lycka. Alla fraser hit och dit om ”att alla kan nå dit de vill” är gränslösa klichéer.
Men när Zlatan uttalar dem tycks de sanna, får vingar.
Han är verkligheten som överträffar dikten.
Och han är den han är lika mycket tack vare sin uppväxt som trots den. Han har klarat sig i storklubbarnas mäktiga omklädningsrum, mot visslande fans och genom rubrikstormar just för att han vuxit upp på livets skuggsida.
Utan något gratis - men ändå älskad.
Fadern och sonen
Är det något denna dokumentär verkligen ger oss så är det just detta: fadern och sonen. Sefik och Zlatan.
En kärlek som inte varit okomplicerad men ändå självklar.
Och som Zlatan någonstans bottnar i, står stark i.
Stoltheten. Ömheten. Likheten.
Jag gjorde som nyhetsreporter en gång ett reportage om en ungdomsvårdsskola. Rektorn där hade sett många trasiga unga män. Jag frågade om de hade något gemensamt och svaret kom sorgligt snabbt, utan tvekan:
”Frånvarande fäder. Pojkar behöver sina pappor”.
Kärlek på mäns vis. Utan stora ord och åtbörder. Allt det där som finns där bortom orden.
Zlatan slår det svenska målrekordet.
Sefik tutar och säger:
”Jag är mycket glad”.
Zlatan ringer hem och han ser ut som den där leende grabben jag träffade första gången 2003, han som skulle erövra världen och gjorde det.
Zlatan lägger på, säger:
”Pappa är nöjd. Det är det viktigaste”.