Leifby: Jag var där – mitt i en vintersaga
KIRUNA. Jag var inte i Maple Leaf Gardens i Toronto 1976.
Men om någon nämner Matojärvi och Börje Salming i en och samma mening, i morgon, på onsdag eller om 40 år så kommer jag resa mig upp och väsa;
Jaaaag vaaaar däääär!
Jag var där.
Jag var det.
Mitt i en vintersaga.
Kiruna i december är den vackraste platsen i hela världen, minus 23 grader och precis när du tror att solen går upp så börjar det att skymma.
Kylan nafsar dig i kinderna bara du tittar ut genom fönstret.
Kung Bore.
Kung Börje.
Toronto hade halat en Salming-flagga som hängt i Air Canada Center, strykt, vikt fint, packat ned och flugit över med den till Kiruna.
Med sig i bagaget hade de Tiger Williams, NHL-historiens mest utvisade spelare, med en näsa som liknade och kändes som en legobit, maskoten Charlton och ett helt team som skulle föreviga händelsen.
Säga vad man vill om NHL-cirkusen och kommersen där borta, men de vet hur en flagga ska tas om hand om.
Stod en meter från Salming
Det blev en värdig ceremoni på alla sätt och vis, fint och professionellt arrangerat från första minut, och när till och med Tiger Williams, som med sina 3966 utvisningsminuter (oslagbart rekord i NHL) måste vara den tuffaste tuffingen av de hårdaste hårdingarna, börjar grina då vet man att det är någonting på gång.
Jag stod en meter ifrån Börje Salming när de spelade upp hyllningsvideon med Toronto- och Tre Kronor-höjdpunkter.
Han väntade i ett av båsen och han log när han såg klippen från förr.
Jag tänkte på honom som liten, hur han som femåring förlorade sin pappa i gruvan, hur han tillbringade all sin lediga tid på isarna nere vid Matojärvi, först utan skridskor, senare med paret han fick ärva från brorsan ”Stigge”.
Sedan erövrade han världen.
Jag vände mig om och snöt mig i handsken.
De hissade flaggan men för de allra flesta hade kunnat hissat precis vad fasen som helst, det viktigaste var att Börje var hemma igen och att de som sett upp till honom sedan han lämnade staden för 46 år sedan fick säga tack för allt.
När jag kom till Kiruna i fredags började jag fråga alla jag mötte om Börje Salmings betydelse för staden.
Ingen har riktigt kunnat förklara.
Matthias Nilimaa, född i Kiruna samma år som Börje flyttade härifrån, sade det kanske bäst.
– Börje var ingen man såg upp till. Han var för stor för det.
Kallade in nattvakter
För er som inte riktigt har koll på hockeyn i Kiruna så har det pågått en klasskamp här, på och utanför isen, i evigheters evigheter.
Mest frenetiskt var det under 60-, 70- och 80-talen då IFK Kiruna och Kiruna AIF slogs om herravälde i gruvstaden.
IFK var tjänstemännens lag, AIF arbetarnas förening.
1988 slogs klubbarna ihop och blev Team Kiruna, 2015 återuppstod Kiruna AIF och för första gången på 27 år började den gamla stammen AIF:are gå på ishockey igen.
Det säger en del.
Inför den här hyllningsceremonin var AIF tvungna att ha nattvakter på Matojärvi för att undvika ett eventuella sabotageförsök.
Det säger ännu mer.
Nästa säsong spelar kanske Kiruna AIF i samma serie som Kiruna IF och då blir det konkurrens på riktigt.
Det finns all anledning att återkomma till det men nu var det Börje Salmings kväll och hans betydelse för svensk hockey går knappt att sätta ord på.
Tobias Stark, historiker och ishockeyforskare på Linné-universitetet i Växjö, är en av få som har lyckats.
Han menar att Börje… ”Salmings sägenomspunna NHL-karriär inte bara banat väg för den transatlantiska idrottsmigrationen av svenska hockeyspelare [….] utan även bidragit till en betydande förändring av den nationella identiteten och hegemoniska ishockeymanligheten i Sverige i stort vid den aktuella tidpunkten”.
Ingen Salming, ingen Foppa.
I alla fall inte så pass tidigt, eller på samma sätt.
Aldrig känts varmare
Vad Börje Salming har betytt för generationer ungdomar i Kiruna och den här stadens självkänsla går däremot inte beskriva.
När jag sitter och skriver det här kan jag vända mig om, titta ut genom fönstret på hotellet och se LKAB-huset lysa ”21” i det nattsvarta.
Tjänstemännens arbetsplatser.
I Kiruna lever kärleken mellan nattskiften och drömmen, och nu hänger Börje Salming och hans 21 i Matojärvi ishall.
23 minusgrader har aldrig känts varmare.